Mitt på lördagen håller Sabaton, svensk hårdrocks främsta vänner av amfibisk krigföring, i nationaldagsfirandet på Sweden Rock. Runt femton tusen personer sjunger med i deras Black Ingvars-skräniga tolkning av ”Du gamla, du fria” (som för all del är lite bättre än Ultima Thules dito) och känner sina fosterländska bröst svälla av stolthet.

Nu är jag inte mycket för nationalromantik – mina föräldrar råkade ligga med varandra i Sverige i stället för, säg, Norge, vet inte om den slumpen är så mycket att hurra för – men nog borde det finnas andra band än Sabaton som kunde hålla i spektaklet.

Kebnekajse, till exempel. Via sex album mellan 1971 och 1978 gjorde de en kulturgärning genom att föra in svensk folkton i dåtidens hårda och progressiva rock (eller om de förde in rocken i folkmusiken; trafikriktningen är svårbedömd). I vintras kom ett självbetitlat återföreningsalbum som tar vid där de slutade för trettio år sedan, utan att på något sätt låta ur fas med tiden.

Jag känner igen två av bitarna de spelar på Zeppelin-scenen, ”Barkbrödslåten” och ”Horgalåten”, men vad som helst från det timslånga framträdandet skulle kännas mer passande som hyllning till nationen än det metalbröt som erbjuds några timmar tidigare.

Instrumenteringen består av gitarr, två elbasar, elfiol med wah wah-pedal, slagverk och trummor. Fiolen leder, de andra följer, i äventyrligt böljande arrangemang som rör sig från det upptempoklatschiga till det melankoliskt lunkande. Humöret är gott och musiken känns nära och självklar. Låter det enahanda – mindre spelemansfiol och mer psykedeliskt jammande vore min önskan – är nog inte musikens fel så mycket som mina örons ovana vid den.

Mot slutet blir musiken tyngre, mer riff- och rytmdriven, och sambandet mellan folkmusik och Sweden Rock blir glasklart. Sambandet mellan Sabaton och ”Du gamla, du fria” förblir dock en gåta.