Jean Michel Jarre spelade på Malmö Arena och Sydsvenskans recensent Jonas
Grönlund är imponerad – av publikens tålamod.
Det är imponerande. Att människor orkar lyssna koncentrerat på Jean Michel
Jarres elektroniska ljudmattor och barnsligt enkla syntslingor i två timmar
alltså. Om de hade gjort samma sak även till vardags hade
försäljningslistorna för musik sett radikalt annorlunda ut. Men så har också
den franska pionjären sedan länge mutat in en helt egen planet i den
elektroniska musikvärlden.
När andra föredragit anonymitet ställer sig Jean Michel Jarre framför en
miljonpublik och får Guinness rekordbok att dokumentera spektaklet. På Malmö
arena är det inte riktigt så storslaget. Men det är ändå effektfullt när
Jarre inramad av en vit lasertriangel rockposerar med en bärbar synt tryckt
mot skrevet.
Från scen har fransmannen en barnslig charm när han rusar från sida till sida
och likt en hejaklacksledare drar igång publiken. Studsandes bakom sina
ljudmaskiner lyckas han till skillnad från sina tre medmusikanter få det
mest banala (som att slå på en cymbal) att framstå som avancerat artisteri.
Jean Michel Jarre fick sitt stora genombrott 1977 med ”Oxygène IV”. Vid första
anblick känns den instrumentala låten som en av pophistoriens mest
osannolika brakhits. Men placera den i ett sammanhang där den första
Starwarsfilmen premiärvisades samt att en lång kapprustning i rymden nyligen
avslutats och det blir lite lättare att förstå framgången.
Det fanns helt enkelt ett allmänt intresse för musik som lät som den spelades
av robotar.
Idag när det går att frambringa mer eller mindre vilka ljud som helst enbart
med hjälp av en laptop är sådan återblickande teknikromantik bara nonsens.
Nostalgi i allmänhet är smaklöst. Nostalgiska framtidsvisioner är oändligt
mycket värre.
Därför är det synd att en i sammanhanget relativt vital och framåtblickande
musikhjärna som Jean Michel Jarre ställer sig på scen i sällskap av ett
elektroniskt musikmuseum.
2009 finns det helt enkelt betydligt mer spännande saker man kan göra med ljud
och ljus än att smeka strängarna på en laserharpa.
Tumme upp: Musikaliskt är Jarres blandning av hits och mer anonyma
ljudkulisser inte alls dumt.
Tumme ner: Det som Jarre blivit mest känd för – en storslagen ljusshow
– är motsägelsefullt det mest sömniga.