I självutlämnande ”Utkast till ett brev” sjunger han att han inte tänker gå ner sig och att han har sin förtröstan i Jesus och Den Helige Anden. Och efter att han gnällt lite på Stockholm i ”Hosianna” avslutas låten med ett psalmliknande parti som ger låttiteln sin förklaring.

De två andra nya numren är mer typiska för artisten; höstklädda halvballader som tycks skräddarsydda för den här avskalade turnén som dock inte är lika avskalad som den Winnerbäck gjorde hösten 2004. Då uppträdde han på Konserthuset helt ensam, den här gången har han tre musiker med sig – Cecilia Linné, Annika Granlund Jonsson och trotjänaren Johan Persson – som förtjänstfullt dekorerar ljudbilden med främst cello, slagverk respektive piano.

Resultatet hamnar i ett för Winnerbäck gynnsamt mellanläge mellan arenarocken och singer/songwriter-lunken. När den enskilda låten kräver det, som i ”Jag har väntat på ett regn” och ”Järnvägsspår”, fylls framförandet med kraft och tyngd men oftare handlar det om att tona ner, att lämna plats för eftertanke utan att musiken för den sakens skull blir stillastående.

”Min älskling har ett hjärta av snö” låter mer country än någonsin och utan Miss Li som duettpartner sjunger Winnerbäck själv alla verserna i en enkel men just därför väldigt effektfull version av ”Om du lämnade mig nu”.

Vid ett par tillfällen under den nästan två timmar långa konserten tappar Winnerbäck bort de rätta textraderna, men han håller lyckligtvis koncentrationen genom alla verserna i ”Söndermarken”. Den detaljrika uppväxtskildringen tjänar egentligen inte på att omvandlas till pampig ballad med trumpetfanfar, men texten är så lågmält berörande att man har överseende med det.

I sista omgången med extranummer följs ”Elegi” av ”Elden” och för en stund undrar man om Winnerbäck snöat in på kinesisk filosofi också. Låtarna är som yin och yang i hans låtskrivande, det tankfulla ställt mot det hänryckta.