”Det är samma känsla som i rock’n’råååål/Det är samma oerhörda drag”, sjunger kvällens entertainer en bit in i konserten.

Vad är det han beskriver? Gangsta rap? Karnevalen i Rio? Ett pyjamasparty hos Hugh Hefner? Ett stort fett grekiskt bröllop? En Reclaim the Street-fest i Sevilla? En provtur på Monzabanan?

Nej nej. Han berättar om den segdragna upplevelse som är en flygtur över Atlanten. Han beskriver flygplansfåtöljen, han beskriver känslan av att passera tullen: samma känsla som i rock’n’råååål.

Låten är en av Ledins tidiga hits, ”På vingar av stål”. Titeln ser ut som en metafor. Men Ledin undviker metaforer, han skriver och sjunger som det är. ”En glass i min mun/och sandaler av plast” handlar om glass och sandaler. Inget humbug här inte. En låt som ”Genom ett regnigt Europa” tycks dra med sig en parallellberättelse om europeisk osämja eller ogästvänlighet eller naturkatastrofer, men Ledin släpper inte igenom fripassagerare av den typen; låten handlar verkligen bara om en bilsemester. Ledin är rak – det du först hör är vad du får.

Kan man göra rockpoesi av sina diabilder, så varför inte. Tomas Ledin är något så sällsynt och så välkommet som de vardagliga banaliteternas besjungare. Extranumret ”Just nu” sticker såtillvida ut som en vrickad tumme – en sång om att sitta på små stadens konditori och drömma sig bort, ”kanske ner till Paris”, klassisk rockromantik alltså – men Ledins bästa hand är en samling låtar som aldrig lämnar den där småstaden och som aldrig fikar efter det ouppnåeliga. Hans sånger handlar om att sköta sitt jobb, köra ungarna till träningen, träffa sitt ex på Malmborgs, ta bort sanden mellan tårna, läsa gårdagens blad och fantisera om Izabella Rosselini. Samt möjligen muttra lite grann om bankdirektörernas fallskärmar, om fikapausen och produktionen tillåter det.

Sånt som Vanligt Folk gör, alltså – denna moraliskt ganska tillförlitliga majoritet som rätt och slätt brukade kallas Folket, men som Tomas Ledin benämner Medelklassen och Promoe kallar Svenne Banan. Promoe och Ledin har inte många beröringspunkter, men mot John Lennon bildar de gemensam front: En arbetarklasshjälte är inget att va.

Medelklassen däremot, den ”står för långsiktighet och stabilitet” som det heter i den mer än nödvändigt stabila ”Medelklassens okrönta kungar” som Ledin skrev för sitt senaste album.

Tomas Ledins låtar kan te sig styltiga, men i likhet med en sann första klassens pophjälte ser han till att ge fansen valuta för pengarna. Hans röst är välhållen, hans pose är lika bredbent som någonsin, hans vibrato kan förflytta berg, medan hans band är mångsidigt och på byråkratiskt vis korrekt. Gillar man Ledin så är man hemma hos honom.