Det var fyra år sedan Sheffield-kvartetten Arctic Monkeys sist spelade på Roskildefestivalen. Alla som var där det året minns det som ett smärre helvete; uppvärmingsdagarna innan festivalområdet öppnade präglades av ett regn så ihållande att ord knappt kan beskriva det. Men under fredagen slutade det plötsligt, till allas stora förvåning, och marken började torka upp.

Den här gången är det sagt att det ska regna. Men när Alex Turner, Jamie Cook, Nick O’Malley och Nick Helders går på Orange scen till tonerna av Hot Chocolates ”You Sexy Thing” är det en bestämd kvällssol som kastar sitt ljus över filmskärmarna.

De inleder med ”Library Pictures”, ett av spåren från senaste skivan ”Suck It And See”, den senaste sedan 2009 års ”Humbug”, vilken sätter stämningen en bra stund framöver. ”This House Is A Circus” tar över efter ”Brianstorm”, båda från andra albumet ”Favorite Worst Nightmare”, för att sedan röja rätt in i en av klassikerna från debuten ”Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not” – ”Still Take You Home”.

Till stor del är de samma Arctic Monkeys som det jag såg för fyra år sedan. Låtarna framförs som ettriga kraftpaket, tempot är högt och Alex Turner pratsjunger de rappt skrivna texterna med samma precision som då. De har bara blivit lite äldre. Lite tjockare, lite mer bredbenta. Och köpt sig lite flashigare gitarrer.

Men det är kul att se dem ändå. ”Suck It And See” var en oväntat positiv överraskning där de lyckades med allt det som de inte gjorde på ”Humbug”: att starta om från noll, som ett band och inte som en hitmaskin, och med nya inspirationskällor hitta ett sound som speglade dem utan att upprepa något som redan var gjort.

Första singeln ”Don’t Sit Down ‘Cause I’ve Moved Your Chair” står ut, likaså ”Brick By Brick” och ”She’s Thunderstorms”. Smaken av blues, psykadelika och ökendammig surfrock är är klart uppfriskande också i livesammanhanget.

Men en tanke återkommer. Orange scen är egentligen inte det ställe jag vill se dem på. Jag vill se dem längst in i ett hörn på en mörk och smutsig källarklubb, omgiven av svettiga överkroppar på ett alldeles för litet dansgolv där fötterna nästan klistrar fast i golvet när man står stilla för länge.

Någon verkar dock ändå tycka att det är på en arenascen som Orange som de hör hemma. Regnet håller sig nämligen borta ända fram tills slutet, den melankoliska orgelballaden ”505”. Det dröjer bara några minuter efter det att de har gått av tills himlen öppnar sig.