Även om det kan kännas opassande måste man ändå börja med att tala om ålder. Sopraner som närmar sig folkpensionsålder hör man helt enkelt inte särskilt ofta. Att fortsatt ha rösten i behåll på professionell nivå kräver både tur och skicklighet. Samtidigt finns inget som säger att sångare i 30–40-årsåldern alltid måste vara idealet. En mer mogen stämma har andra uttryck och erfarenheter att förmedla.

Att Kiri Te Kanawas musikaliska behärskning och tekniska kontroll ännu är intakt stod snabbt utom allt tvivel vid söndagens konsert. Likaså att det är en annan röst, med andra kvaliteter, än för några decennier sedan. Fortfarande är hennes förmåga att hålla långa sammanbundna linjer, utan att de vare sig blir sönderhackade av texten eller motsatt att texten försvinner i långa vokaler, enastående.

Pianisten Julian Reynolds visade sig vara extremt följsam och kunde balansera klangen så att den smälte samman med Te Kanawas röst utan att hon behövde forcera. Hon har alltid haft en mjuk karaktär och det var även den kvalitet som lyftes fram i programvalet, som lade betoningen på det återhållsamma. Kanske för att hushålla med rösten, men samtidigt så mycket uttrycksfullare än ständigt röstfyrverkeri.

Det inledande blocket med barockarior fick mest karaktären av uppvärmning, även om Te Kanawa knep publikpoäng med Händels "Lascia ch´io Pianga”. Först därefter började konserten på allvar och höll sig då inom senromantikens ramar, men besökte olika språkområden: franskt, tyskt – med ett knippe sånger av Strauss – italienskt och tre av Canteloubes fantastiska Auvergne-sånger. Helt enastående blev Rachmaninovs ”Vocalise” som fick något ovanligt sårbart gripande över sig.

Med Puccinis ”O mio babbino caro” som extranummer – ett av Te Kanawas riktiga slagnummer – sattes punkt. De översvallande ovationerna gällde nog inte enbart kvällens konsert, utan var säkert också publikens hyllning till en stor artists hela livsgärning.