Jovisst. Men kan den klippa gräsmattan?

När Pat Metheny hade värmt upp med tre gitarrlåtar drogs ridån upp och blottade hans jättelika dockskåp, fyllt av instrument och elektronik. De olika instrumentrobotarna i denna nybyggda Orchestrion - trummorna, vibrafonerna, cymbalerna, flygeln, med mera - ”kompar” tillsammans den ensamma människan med gitarr. För att vi ska få mer att titta på blinkar varje instrument till när det gör något.

Pat Metheny ska ha en gammeldansk för sin ambition att ständigt utvecklas och hitta på nytt. Han skulle annars lätt tjäna ihop till den dagliga leverpastejen genom att dra runt med sin Group och gamla hits, år efter år. Och ingen skulle genomföra ett projekt som detta bättre än han. Trots det drar resultatet mot "mycket väsen för lite ull" och då har ändå Metheny samma huvudburr nu som när jag först recenserade honom för prick ett kvartssekel sedan.

Det mesta av musiken utom gitarrspelet (briljant och levande; Metheny i toppform) är förplanerad/programmerad. Gitarristen kan påverka saker under spelets gång, men man upplever ändå orkestermusiken rätt mycket som förinspelade ljudfiler, lite modell Melodifestival. Dessutom "kan" publiken det blinkande ljudmonstret efter femton minuter. En enda levande basist eller trummis som uttrycker nånting alls med kroppen är i längden roligare att titta på.

”Orchestrion”-cdns titelspår är omväxlande och dynamiskt, mycket av det andra kändes mer enahanda, som om en plingande jätteskrivmaskin knattrade på. När ”Orchestrion”-albumet klarats av blev det roligare. Pat Metheny gav tekniken liv genom att plötsligt låta hela ljudmaskinen reagera på vad hans gitarr hittade på och byggde sedan upp en låt, lager för lager, stämma för stämma, med hjälp av loopar som han skapade i ögonblicket.