"Gå och fiska!"

Grabbgänget vägrar ge upp. De skriker aggressivt efter varje låt. De vill höra Gyllene Tider.

Per Gessle - det anglofila popvidundret, för kvällen på strålande humör och med svartmålade naglar- hanterar dem med värdighet och ett överseende leende. Han viker sig inte. Vi får varken höra om fisketurer eller två hjärtan i brand.

Jag undrar hur det känns att ha samlat obskyra skivor sedan före den första månlandningen, att ha återuppfunnit sig själv med en oväntat fräsch discoskiva och nu vara på intim klubbturné med sitt band men att hela tiden behöva förhålla sig till sitt förflutna. De outhärdliga allsångslåtarna. Frisyren.

Ett beprövat sätt är att strunta helt i det gamla. Så gör inte Per Gessle. Jag räknar till två spår från senaste skivan "Party crasher". Och nio låtar från Roxettetiden.

Helena Josefsson från Malmöbandet Sandy Mouche, Gessles sidekick ända sedan Mazarinplattan 2003, har en scenutstrålning som är något av motsatsen till Marie Fredrikssons: hon ser hela tiden förvånat överlycklig och vän ut i sin guldklänning. Men det är bra att hennes sagoröst får ta så mycket plats. Den är till skillnad från Gessles vacker och bidrar till att knyta ihop Roxettelåtarna med solomaterialet.

Oavsett om man någonsin gjort en aktiv handling för att lyssna på Per Gessles musik, känner man nog igen det mesta ikväll. Det säger något om hans exceptionella förmåga att skriva hits.

En del från "Son of a plumber" känns svårsmält Beatlesromantiserande, särskilt i kombination med de koketta huvudskakningarna som Gessle utan att skämmas snor rakt av från sina pojkrumsidoler.

Men överlag bjuder han på en parad av trevlig poprock framförd med värme och värdighet. Per Gessle har valt att göra den "korta lilla effektiva Europasvängen", som han kallar turnén, på klubbscener - för att få svettas. Det gör han. Brainpoolgitarristen Christoffer Lundquist svettas ännu mer och får skaka loss sin kalufs till solon. Och andra gången bandet applåderas in säger Gessle: Nu ska jag ta med er till Hollywood. Sen spelar han "It must have been love". Det är ett alldeles lagom snällt sätt att behandla sin nostalgisugna publik.

Sämst: Början på låten "Doesn't make sense". Det låter bara blekt.

Bäst: Slutet på låten "Doesn't make sense" - en imponerande vändning där Helena Josefssons röst och Christoffer Lundquists gitarrspel stegrar sig tillsammans.