Peter Doherty avslöjar att han inte gjort sin läxa. När han en bit in i sin solospelning i Roskilde lyckas ta sig halvvägs in i Neil Youngs ”The Needle And the Damage Done” utan några allvarliga fadäser så faller det i själva nyckelraden.

Hör du, Peter: vad händer med alla knarkare?

”Every junkie’s like a fucking … SORRY! like a setting sun”, blir det i hans tappning.

Jovars, till slut fick han rätt på det. På ett ungefär.

Sådan var hela spelningen: helt rätt, ungefär. Han lyckades charma i rollen som luggsliten strulpelle, han lyckades med sin småsargade sång och sitt rudimentära gitarrspel i ryckigt tempo antyda vad låtarna har varit eller hade kunnat bli. I de mest lyckade ögonblicken tonade han fram som världens bästa dåliga exempel, men lika ofta lät han bara som en dussintrubadur i Billy Braggs anda med begränsad rutin. Vissa låtar är bättre än andra, och det kan göra en himmelsvid skillnad; medan han i ”Don’t Look Back Into the Sun” från hans tid i Babyshambles låter som en hopplöst lallande tomte så är soloplattans ”Last of the English Roses” en så klassiskt skuren folksång att det är svårt att misslyckas med den. Den välvilligt inställda publiken hjälper honom att ro hem the goodies, trots att han vid upprepade tillfällen under konsertens gång avbryter för att göra vad som för ögonblicket känns mer angeläget: Tända en cigarett. Fingra på ett munspel. Inandas Roskildeluften. Rätta till en mössa som placerats på mikrofonstativet.

I en alldeles säkert uppriktigt hyllning till Michael Jackson ger han sig i andra låten i kast med ”Billie Jean”. Han kastar två gånger. Han kommer inte särskilt långt. Men man hinner notera vad låten hade kunnat vara om den anglifierades och gjordes som trubadurunderhållning i en mindre hipp engelsk bar en kvart före stängningstid. Man hinner likaså notera att ingenting av det där är en särskilt god idé.

Men den påminner om vad Peter Doherty gör när han är som bäst, denna dag och andra dagar – när han ikläder sig rollen som klubb- och publivskrönikör, framför allt i ”Music When the Lights Go Out”. Under dessa fyra minuter är han värd all uppmärksamhet och all trängsel.