Däremot är det en helt annan faktor som gör kvällen speciell för mig: jag har
aldrig tidigare i mitt liv varit på en reggaespelning där minst 80 procent
av publiken är tjejer. Visst brukar kvällens artist, för kvällen klädd i
safaribeige skjorta och glasögon, nämnas som just en tjejframgång. Men den
ärliga närkontakten med lokalens unga kvinnor är sällsynt.
Under epileptisk deejaying – en snabbar motsvarighet till rap – rör de sig som
en punkpublik, till dancehalljuveler som ”Bookshelf” och ”Gimme Gimme Gimme”
som ett utspårat sambatåg. Där andra artister skyndar sig att plikttroget
slå till sina fans fingertoppar då de tiggande spretar upp ur publikhavet
kan Beenie Man hålla en enskild publiktjejs hand i upp till trettio
sekunder. Varje gång hans ben kommer tillräckligt nära scenkanten kramas de
nästan ihjäl av slingrande underarmar vars händer smeker sig så långt upp de
vågar. Inte ens under typiska whinelåtar – bastunga, melodiösa stycken
särskilt anpassade för att motionera underliv – syns ett enda klängande par.
Bara bästisar som drar fingrarna genom sina tjejkompisars hår (utom de som
fortfarande är upptagna med att etablera en fysisk relation till Beenie Mans
högerben).
Kvällens enda stickspår från det närgångna är när kompbandet börjar hoppa i
takt till lustiga rockriff. Scenens dreadlocks ser plötsligt ut att tillhöra
ett nu-metalband och Beenie Man går med klar röst upp i Black Eyed Peas ”I
Gotta Feeling”. I mitten stannar han upp för att se Malmö i ögonen och sårat
ropa till staden som ifrågasätter honom att “I don’t care what they say – I
can come here every day!” Därefter går ”I Gotta Feeling” oväntat över i
hyfsat nysläppta dancehallhitten ”V.I.S.A.” som berör hur Beenie Man i våras
nekades amerikanskt visum.
Beenie Man avslutar med att visa upp sin skrangliga kropp i roliga
danssekvenser. Där Michael Jackson bara grep tag i sitt skrev med ett ryck
glider Beenie Man däremot in i flera privata massagestunder. Efter en timme
på KB:s scen är varje centimeter av Beenie Mans nedre kropp så väl
omhändertagen att han aldrig mer borde känna frustration över att somna
själv i hotellsängar under vad som med all sannolikhet kommer förbli ett
fortsatt flitigt turnerande.