Paul McCartney
Lanxess Arena, Köln 1.12
Rock
När Paul McCartney når Globen nästa lördag är det ett med en show nästan helt
centrerad kring de båda album han planerar för 2012: dels en jazzorienterad
platta, där han samarbetar med Diana Krall och John Clayton, dels en samling
ännu inte helt färdigskrivna poplåtar som han passar på att testa inför
publiken när den nu ändå finns på plats.
Nej, jag skojar.
McCartney jobbar inte så. Visst kan han söka sig utmaningar eller krafsa i
popens utmarker, men på arenorna är han hellre insmickrande än svår. Fokus
ligger på Beatleslåtarna; under tre timmar på scen spelar han bara tre låtar
skrivna efter 1974, och en av dem handlar om John Lennon.
Annars är han rätt bra på att få Lennons låtar att handla om honom. Eftersom
McCartney numera förnyar sin liverepertoar genom att gräva i det förgångna
hamnar han sporadiskt i en repertoar som Lennon i allt väsentligt är
ansvarig för.
Han drar sig inte för "A Day In the Life" eller "The Word" — men det låter
bra, inte minst om den sistnämnda. Bandet är ypperligt i de harmoniskt
elastiska soullåtar som var Beatles paradgren under några månader 1965-66,
från "Day Tripper" till "Paperback Writer".
McCartney själv är bäst när han både får och tvingas spela ut, när det hänger
på honom och inte på låtarna han en gång skrev. Vilken trubadur som helst
med en hyggligt stämd gitarr kan demonstrera styrkan i "Blackbird" eller
"Yesterday", men låtar som "I Got A Feeling" och "Sing the Changes" kräver
mycket i själva utförandet — nerv, attack, tajmning, vokal
nyanseringsförmåga — för att maskera att de melodiskt är nästan entoniga.
McCartneys stämband fyller 70 till våren, men de är i fin form — turnerandet
gör honom gott, han sjunger alltid bättre när han varit ute ett tag.
Självklart har åldern tagit ut en liten del av sin rätt, fast i kvällens
finaste ögonblick kan han vända också detta till en fördel. "Maybe I'm
Amazed" är den starkaste kärlekssång bland många han skrev till sin första
fru, delvis för att den berättade om hans sårbarhet. Låten är svårsjungen,
den spänner över ett större register än han numera är riktigt säker i. Men
falsett-tjuten sätter han, och han brister aldrig i innerlighet.
McCartney vore inte McCartney om han inte också hade de här lite vimsiga
popdängorna av speldosekaraktär. "Ob-la-di Ob-la-da" är för mycket
kindergarten-calypso för min smak, men han har självdistans nog för att
skämta om kosackpartierna i "Mrs Vandebilt".
Och, återigen: man kan inte klaga på framförandet. Jämte ledaren själv
imponerar främst Abe Laboriel jr, en trummis som kan ta fasta på de vitt
skilda originaltrummisarnas små egenheter och inkorporera dem i sin eget
explosiva spelstil. Och han är en stor tillgång som bakgrundssångare.