Jonathan Johansson
Genre: Pop
Babel, Malmö 26.11
Blicken är antagligen lockbetet, men det är det stora gapet som fångar en.
Jonathan Johansson sjunger med varje muskel i munregionen, formar läpparna och
käkpartierna så att varje ord ska komma ut just så otvetydigt som det anstår
en bekännelseartist med artikulerade livsfrågor på agendan.
Såtillvida är han mer udda än han borde. Normen? Den beskrivs i ”Tower of
Song”, en låt av Leonard Cohen: ”I asked Hank Williams ’How lonely does it
get?’ Hank Williams hasn’t answered yet”. Sådana är de nästan allihop: de
mumlar i skägget, i verklig eller överförd bemärkelse.
Jonathan Johansson tömmer hjärtat och låter allt komma ut: stora ord,
uppsköljda av stora melodier och ledsagade av stora samordnade gester.
Hans inspelningar må överlag vara dämpade, präglade av klädsam
äktsvensk indieblygsel. Live är allting mer suggestivt, från den pumpande
basen och hela batteriet av pulshöjande pukor via skugg- och bildspelet
bakom bandet till sångarens stilmedvetna framtoning. Han är en estradör med
en inte så liten dramatisk touche, en artist som växer fem centimeter när
studions säkerhetskedja är bruten och han finner sig öga mot öga med en
hungrig publik som ber om att få låna en skål med socker.
Medmusikerna bygger den piedestal där han får lov att föra sig, men där uppe
är han ensam. Musiken är hårt stiliserad, utan utrymme för infall från några
andra individualister än Jonathan Johansson själv. Intet är förinspelat,
allt är ändå uppgjort på förhand: det är den magnetiska stjärnan som agerar,
detta är en enmansshow. En man, en maskin, en publik. Spänningen mellan
dessa tre poler ger dramat.
Han sjunger varenda låt från nya albumet ”Klagomuren”, hans andra. Det
är något mindre syntpräglat än debuten, men lika förankrat i det 1980-tal
som format honom. Han kan sjunga om champagne likt en annan Johan Kinde (men
Kinde skulle aldrig, som han, välja en billig sort), men har inget av den
distans som gjorde Lustans Lakejer möjliga i svenskt popliv. Hans romantik
är av en helt annan sort, präglad av erfarenheter och en uppriktig längtan
snarare än av fantasier. Hans metaforer är smarta men okonstlade, tydliga
nog för att kunna misstas för verklighetsskildringar – och vice versa.
Han är tillräckligt rak i sin kommunikation, och hans sånger så konsekvent
renskrubbade på ironier, att han lyckas fylla också de mest misshandlade
uttryck med den mening de en gång skapades för. ”Om vi hörde hjärtat
slå/Skulle vi lyssna då?”, sjunger han i ett av kvällens vackraste ögonblick
och får frågan att låta både rimlig och originell.