Konsert: Mastodon
Genre: Metal
Plats: Store Vega i Köpenhamn 16.1
”Är detta framtiden? Var är de flygande bilarna?”, frågar sig sexårige Kalle i
den tecknade serien Kalle & Hobbe efter att ha färdats i en
hemmasnickrad tidsmaskin och hamnat i ett pojkrum som är misstänkt likt det
han just lämnade.
Bilden flimrar förbi när jag ser Mastodon göra sin första headlinerspelning i
Öresundsregionen sedan deras besök på KB för sex eller sju år sedan. Då hade
Atlanta-kvartetten just snappats upp av Warner och spåddes bli ”det nya
Metallica”; i stället fick de mest se sig själva värma upp för det gamla
Metallica.
År 2012 är klubben lite större, setlistan lite längre och ljuset lite dyrare.
Vad gäller scenproduktion kan den största skillnaden mellan nu och då kan
vara att Brann Dailor köpt ett prickigt trumset.
Ingen säger något till publiken, de kastar mest någon uppskattande blick eller
höjer ett ögonbryn, utan koncentrerar sig på sina instrument i tjugotre
låtar på raken. Inte mycket att bygga någon arenarock på. Och tur är väl
det, för vad ska man med sådan cirkus till?
I stället är Mastodon sig själva som alltid; väderbitna källarpunkare från den
amerikanska södern som tolkar Feist lika gärna som Melvins och enbart
skriver låtar som talar för sig själva. Riffandet – komplext men
tillgängligt – är spektakulärt och med åren har bandet fått ordning på
livesången och verkligen lärt sig utnyttja kontrasten mellan basisten Troy
Sanders krutröst, trummisens classic rock-stämma och gitarristen Brent Hinds
allt galnare alkisvrål. Det låter strålande rakt igenom.
Talande är att nio låtar hämtas från fjolårets ”The Hunter”, som är ett
inkonsekvent album men en fantastisk jukebox att vrida upp volymen på. Käcka
”Creature Lives” låter till exempel mest fånig på skiva och borde bli en
antiklimax efter signaturmelodin ”Blood and Thunder”, som låter exakt som
den heter. I stället blir det en triumferande melodisk konsertfinal, med
förbandet Red Fang som extra magstöd i kören.
Red Fang förresten, vilka hjältar! De sammanfattar det bästa med Sabbath,
Melvins, Motörhead och Kyuss och ger Walt Whitman-looken en välkommen
renässans. Jag tror de kan bli ett nytt Masto… äh, glöm det. Framtiden är
överskattad.