"It's a cold night for alligators", konstaterar Roky Erickson – helt riktigt – när han första gången öppnar munnen på KB. Och det är bara början.

Roky Ericksons repertoar är full av vampyrer, blodiga hammare, efterhängsna zombier och eldsdemoner. Blåfrusna krokodiler och hundar som spyr upp sitt eget skall? Denna hör till låtkatalogens mildare framställningar.

Men mottagandet inne på KB är varmt, och för den som blundar för Ericksons förflutna – det gör förvisso ingen; hans syraintag, elektrochockterapi och hospitalsvistelser är en del av myten och tjusningen – så kan Roky verkligen framstå som en lika oproblematisk som begåvad historieberättare med dragning åt skräckfilm och det groteska.

Sedan han 2007 klev fram ur dimman – han besökte KB i december samma år – har han i tätt samarbete med bandet Okkervil River spelat in ett nytt album, ett halvhjärtat försök att kommentera myten och binda ihop säcken. Av detta märks föga denna kväll. En enda ny låt ingår i repertoaren, och istället för Okkervil River möts vi av ett liveband som är två snäpp taffligare än det oansenliga men påpassligt sammanbitna band som backade honom 2007. Inriktningen är mer psykedelisk, vilket är helt rätt i kvällens tagning av "Rollercoaster" men i andra låtar bara resulterar i slappt flum. Trummisen är i varje situation sist på plats; han åker kana även när han borde stå längst fram och skotta snö.

Roky själv är sliten, men gör ett mer än hyggligt jobb med sin alltmer trängda sångröst. Han tar en del gitarrsolon själv; de annonseras varje gång med att han vänder ryggen mot publiken. Men han ler ibland mot sina medmusiker, tittar med pliriga ögon under de tunga ögonlocken.

Den unge gitarristen Kyle Ellison tar i "Two Headed Dog" över även som sångare. Under kvällens lopp får han påminna Roky om enstaka textrader, men det är ok. Man kan alltid hoppas att Roky lyckats glömma också en del av vad som inspirerat dessa störda sångtexter.

Märgfulla låtar som "Bloody Hammer "och "Creature With the Atom Brain" är kvällens kraftcentra, men nog så skarp är "Splash 1": en spröd kärleksballad, med en naivitet som överlevt decennierna och som förblir ganska söt även när den framförs av en härdad man med gråsprängt ovårdat skägg värdigt en ond tomte.