Men detta är ingen vanlig joyride eller en förljugen ”Tillbaka till framtiden”-fantasi. Vad vi får ta del av är mer en illustration av livets skörhet och popkulturens förgängelse än en berättelse om fläskrockens eviga värden eller en framgångssaga i grälla färger och fullformat. Det får vara så här, för så här är livet.

Låtarna kommer från Roxettes relativa ungdom, men presentationen gör det inte. Den ännu sjukdomsmärkta Marie Fredriksson – hon överlevde en hjärntumör som upptäcktes 2002 – har svårt att pusha låtarna så som hon gjorde på scen under 90-talet då hon var scenbandets muskelpaket och pipa.

En kväll som denna har hon svårt att alls göra ”Wish I Could Fly” eller ”Perfect Day” rättvisa; rösten vacklar, och hon tar till falsetträddningar stup i kvarten. Men när det väl gäller, i första extranumret ”Listen To Your Heart”, har hon mer krut och stadga i rösten än vi vid den tidpunkten förväntar oss.

Roxettes nya inriktning blir tydlig redan i första låten. Den må heta "Dressed For Success", men den lät ganska timid. Bandets nättare estetik faller förvisso tillbaka på Fredrikssons försiktigare framtoning, men den är också ett medvetet val – Roxette har helt enkelt klätt ner sig, enligt en linje som Per Gessle introducerade redan när han turnerade förra året med i princip samma musiker och delvis samma repertoar. Det låter lite tunt ibland, men det är ok.

Gessle själv är bäst i ”7twenty7”, en powerpoplåt som har ganska lite med Roxette att göra – i alla fall om man ser livebandet Roxette som Marie Fredrikssons tjurrusar-orkester. Men den tiden är förbi. Uppriktigt sagt betvivlar jag att det blir fler turnéer; detta lät mindre som en nystart än ett bokslut.

Och någonstans var det fullt rimligt att extranumren spelades med Gyllene Tider, kvällens stora överraskning. Och Per Gessles alldeles eget band.