Från Betlehem till Vegas och vidare till Pepparkakeland – när Carola bjuder in till julkalas ser hon till att täcka in hela kartan. Ingen plats är främmande när den här konserten är över, varken Födelsekyrkan eller lokalen för hennes mammas begravning dit hon bjuder in oss för den privata soulpopballad som heter ”Allt kommer bli bra, mamma”.

Lite kletigt kanske, men det hör till årstiden.

Hon bjuder på sig själv, Carola. Andra artister drar igenom julens standardrepertoar, låter bjällrorna klinga och så är det jul. Carola tar det här på allvar, och det är hela tiden personligt. Hymner? Gospel? Bibelläsning? Prat om jungfrufödsel och helig ande? De flesta kör den repertoaren enbart framåt jul, men för Carola är det vardag.

Fast ändå inte. Carola och hennes slipade band framträder i en dramatisk scenografi med suggestiv belysning och broderade kuddar, för att framhäva just det högtidliga och hjälpa suggestiva tagningar av sådant som ”Hark! The Herald Angels Sing” på traven. Denna sång återkommer vid upprepade tillfällen, i ett begåvat sammansatt potpurri som egentligen bäst beskrivs som ett kollage. Nummerrevy är det inte.

Den kommer nämligen senare, i en bisarr avdelning som inleds med att pianisten dansar och till Carola och körsångerskan ropar ”These beautiful girls!” och som får sin klimax när Carola knyter på sig förklädet för ”En sockerbagare” och pepparkakesången.

Höjdpunkter? Två.

1. Nyskrivna ”Find My Way to Bethlehem”, som Carola sjunger med en djupt känd religiositet och hänryckning. Kvällen igenom sjunger hon bäst när hon verkligen tar i.

2. Det excentriska mellansnacket, som blir mer bisarrt ju allvarligare sammanhanget är. Om ”Sankta Klaus” får vi höra att ”han var en så härlig from man, förhoppningsvis, eftersom han var munk”.

Vem behöver Monty Python när vi har Carola?