Justin Hawkins sålde multiplatina med The Darkness debut ”Permission to Land” 2003, fick råd att dra i sig kopiösa mängder kokain och kraschlandade sedan med uppföljaren "One Way Ticket to Hell... and Back". Hawkins checkade in på rehabilitering, resterna av The Darkness fövandlades till AOR-fluffiga Stone Gods och försvann helt från radarn utanför de brittiska öarna.

Hot Leg är Hawkins revansch, en naturlig fortsättning på The Darkness som ger mer av allt – farligare falsetter, tightare spandex, ännu mer oblyga flörtar med Queen och AC/DC – men samtidigt känns mindre manierad än tidigare påhitt.

Varför kvartetten kallar sin stil ”man rock” förstår man när de gör sin första Sverigespelning på Sweden Rocks Zeppelin-scen. Det är ett konstant juckande, såväl bildlikt som bokstavligt, med gitarrer från skreven; mot slutet är Hawkins gitarr så upphetsad att den vill tillverka bebisgitarrer med leadgitarristen Pete Rinaldis instrument. Frontmannen, iförd en sparkdräkt av nitläder samt gips på högerbenet, ser ut som om han skulle vilja ta med halva publiken till logen efter giget och låta oss känna på hans piercade bröstvårtor.

Spår som ”Trojan Guitar”, ”I've Met Jesus”, ”Cocktails” och framför allt bindgalna ”Chickens” är neonröd rock, komponerad på en snurrande hjärtformad säng. Under en av de fina balladerna håller några i publiken upp kondomer i stället för tändare och vajar dem stämningsfullt i luften.

Någon djupsinnig föreställning är det inte, men desto mer underhållande. De mest spektakulära svulstigheterna från albumet ”Red Light Fever” följer inte med till scenen, men Hawkins är en fenomenal showman med en rent magnetisk utstrålning. När allsången i ”Whichever Way You Wanna Give It” inte låter som han vill i första refrängen, avbryter han låten och lär pedagogiskt ut korrekt frasering. ”Jag ska lära er att sjunga med känsla”, förklarar han – och lyckas så bra att vi aldrig slutar sjunga refrängen.

Dessutom: trots det framgångsrika idisslandet av rockhistoriens alla klyschor – man väntar liksom bara på att trummisen ska förintas i ett rökmoln – är Hot Leg inte en bråkdel så mycket Spinal Tap som The Darkness var. Länge må Justin Hawkins göra världen till en bättre, gladare, rockigare plats.