Nog för att trumsetet verkar vara Adam Nussbaums andra hud. Men man skulle garanterat kunna ge honom två slitna kastruller och en och en halv visp, låsa dörren för de andra musikerna och ändå få sig en härlig stund.

Den krumryggade trumslagarfarbrorn med det breda smilet kan så mycket att han helt struntar i att försöka briljera. Han vet att han gör det ändå, både när han spelar minimalt och när hela utrustningen dras över. Adam Nussbaum har hela tiden perfekt balans, i klang, sväng och inbördes volym, men också ett temperament som kan få honom att skoja till det med artfrämmande taktbitar mitt i sitt rullande, avrundade flyt. Och så lirar Nussbaum för bandet och låtarna. Får man äntligen ett solo från honom, så blir det inget frisläpp utan en kontrollerad historia i låtens egen takt.

De tre som på lördagseftermiddagen guldkantades av den amerikanske trumdynamon bildar gruppen Bann ihop med honom. Och låtlistan jätteskuttade mellan Monk, Crosby Stills & Nash, en fragmentariserad ”All the Things You Are” och olikformade kompositioner av bandmedlemmarna.

Spännvidden var faktiskt minst lika stor mellan Seamus Blake och Oz Noy. Blake på tenorsax lade upp ett tonspäckat, utjämnat och inte särskilt temperamentsfyllt flöde; vadsomhelstkanhända-gitarristen Noy lirade betydligt mera uttrycksfullt och varierat, inte minst rytmiskt. Ett modernt jazzgitarrspel i Bill Frisells anda och ett påhittigt ljudlaborerande dessutom, från countrytwang och hammondorgel-sound till bollande med runtcirklande melodiloopar.

Blake tjänade förstås inte heller på att Noys aktiva kompande ofta fick för hög volym under saxsolona och tenoristen skar mot slutet ut ett känsligt och mjukt solo ur låten ”Days of Old”. Anders Bergcrantz (”en av Universums bästa trumpetare” enligt hans gamle spelpolare Nussbaum) gästade i tre låtar och om hans spelstil inte smälte så väl ihop med Noys barnlåt ”Hot Peas ’N’ Butter”, så funkade den originella ”All the Things”-versionen desto bättre.