OPERA. Batseba. Musik: Sven-David Sandström. Libretto: Leif Janzon efter
Torgny Lindgren. Regi: David Radok. Scenografi: Lars-Åke Thessman. Kostym:
Karin Erskine. Koreografi: Håkan Mayer. Ljus: Torkel Blomkvist. Dir: Leif
Segerstam. I rollerna: Elin Rombo, Hillevi Martinpelto, Michael Weinius,
Ingrid Tobiasson, Karl-Magnus Fredriksson m fl. Kungl Operan, Stockholm.
Urpremiär 13.12
Sven-David Sandströms förföriska mix av smäktande harmonier och hårdkokt
slagverksmuller infattad i en mäktig sakral ram av David Radok och Lars-Åke
Thessman. Här finns svindlande svåra och sköna körpartier, kollektivets
iakttagande och vördnadsfulla närvaro. Tonsättaren målar med bred pensel:
inledningens fint tvinnade stråktoner kunde hämtats från ”La Traviata”, men
temperamentsutbrotten hör till den Sandström som skrev ”Culminations”.
Allt har Operakören och Hovkapellet grepp om, den profetiske Leif Segerstam
dirigerar med det yppersta av sin episka känsla och delikata
klangmedvetenhet.
Ännu en engelskspråkig svensk opera föreligger exportfärdig.
”Batseba” är en närmast rituell skildring av gammaltestamentlig miljö och
tidlös maktkamp. Stycket hör till en speciell underavdelning av
operakonsten: den oratorieliknande.
Kvinnan som kung David upptändes av, våldtog och gjorde till sin egendom är
delad på två gestalter. Först det unga offret, Elin Rombo, som förenar
värdig och plågad apparition med en intelligent och hållfast vokal
framtoning. Senare den skarpt bitande Hillevi Martinpelto, som får utveckla
drottning Batsebas sluga övertagande av initiativet, tills hon lotsat fram
sonen Salomo till tronen. Vågskålens tyngdpunkt har ändrats: den först så
kompakte härskaren David (Michael Weinius, som går från klarhet till klarhet
som dramatisk tenor) tappar problemformuleringsinitiativet och rollerna
byts: Davids gudatolkande roll övertas av Batseba: ”Herren är som jag.” Den
allestädes närvarande Förbundsarken, där lagens tavlor skulle förvaras,
visar sig vara tom. Lagen blev till stoft.
Spelet är fyllt av grymhet. Arken fungerar också som offerbord. Intrigerna
kräver hela tiden blod. När David tvekar hanterar Batseba kniven. Så
undanröjs Davidssonen Absalom (Karl-Magnus Fredriksson, med stor
auktoritet).
Profetissan Naomi ersätter den Nathan som Bibeln och Lindgren talar om;
Marianne Eklöf gestaltar intensivt denna ceremonimästarroll, understödd av
fyra skickliga koloratursångerskor (Marie Alexis, Jeanette Bjurling, Johanna
E Martell, Marianne Hellgren Staykov) som kvittrar sina kommentarer.
”Batseba” kräver eftertanke: stycket placerar moral och makt, människosyn och
gudsföreställningar i skiftande belysningar – också rent konkret genom
Torkel Blomkvists varierande ljusdesign.
Man måste också fundera över tonsättarens vägval. Han tar upp en eklektisk
tradition när han väljer att agera i det vida fältet mellan romantisk kitsch
och modernistisk expressionism; han gör det med full insikt i vad röster och
instrument förmår och resultatet blir musikdramatik med effektiv appell.