Det doftar av rökelse när Victoria Bergsman med sina bandkollegor vandrar genom publiken upp mot scenen. Filmsekvenser från pakistanska stadsmiljöer projiceras mot en vit duk.

Senaste skivan "East of Eden" är ett rytmiskt och intimt popstycke där Bergsmans säregna röst och melodier möter pakistanska trummor, flöjter och arrangemang. Hon sökte en mer kreativ och inspirerande inramning åt sin musik, långt bort från det kliniska studioformatet. Men när hon inleder på Babel ligger istället en besvärad känsla som mörka moln över låtarna.

Det är svårt att känna av värmen. ”Anna”, ”Greyest Love of All” och ”My Boys” saknar alla det medryckande tempo och den kärleksfulla melodiositet som originalen besitter. Men efter att ha fått scenljuset nedtonat och gjort sig bekant med oss i några förlägna ”tack” minskar distansen mellan scen och publik. Någon bredvid mig pratar om hur mycket mer personlighet hon visar på scen nu jämfört med förut. Jag känner mig fortfarande lite utanför.

Eminenta ”To Lose Someone” blir bryggan över till en större fyllighet där rytmerna backas upp av flöjtpartier och orgelsolon. Äntligen vågar Bergsman lossa all den naturkraft som hennes röst rymmer. Två år gamla favoriten ”Too Young” väcker de popfantaster i lokalen som fortfarande går på Concretes-tid, och samma visslande respons får ”Lost and Found”, från samma album, ett par nummer senare.

I de xylofonaktiga ljudkonstellatinerna i "Day by Day" lyckas Taken By Trees nästan ta oss hela vägen genom de solstrimmande fälten i bildspelen till jamsessionen i Lahore. Det är ingen lätt dröm för Taken by Trees att förverkliga. Men vad som i slutändan gör det möjligt är just den där lilla känslan av samvaro. Då spelar rökelsen inte lika stor roll längre.