Ska publiken lyckas glömma rugget får det allt finnas något som liknar action, blixt och dunder på scenen och i högtalarna. Men Knopfler är inte ens i vanliga fall någon Ted Nugent-vildman direkt och nu satt han dessutom på en stol hela kvällen, med ryggont. Storbildsskärmar, som jag trodde var standard numera, hade det snålt sparats in på (vattenkänsliga? Sätt då en under taket, uppe bakom bandet). Och ljuset började man trots kvällsskumrasket egentligen inte använda förrän precis i slutet av konserten.

Rätt värdelösa villkor, alltså, och omöjligt för Mark Knopfler att skapa samma stämning som han kunde ha fixat inomhus. För det finns mycket känsla i hans sammansmälta musikaliska vision, där brittisk folkmusik efter hand gör sig allt bredare bland rotfast americana och coolstompig rock à la J J Cale. Det mångsidiga bandet hade inga problem med att studsa mellan stilarna och var raska med att hala fram flöjt, fiol och cittern när det blev folkläge. Visst är Knopflers gitarr en svårslagen konkurrent, men lite mera soloutrymme för de andra skulle ha breddat konserten.

”Border Reiver” som öppnade 2009 års album ”Get Lucky” fick göra samma jobb här, annars blev det inte mycket från den plattan. Däremot verkar ”The Ragpicker’s Dream” vara Knopflers eget favoritalbum och från ”Sailing to Philadelphia” plockade han titelspåret och ”What It Is” med det snärtiga gitarriffet.

Mark Knopflers sökande i sitt eget lands folkmusik är sympatiskt och gott, men det var helt klart de mera kända och rockbaserade låtarna som värmde och kändes bäst på Sofieros överbefolkade (och utsålda) tundra: ”Telegraph Road”, ”Romeo and Juliet”, extranumret ”Brothers in Arms” och förstås ”Sultans of Swing”, fortfarande efter 32 år det särklassigt slagkraftigaste Mark Knopfler har skapat. Även om hans solo nu blev rätt plottrigt och inte alls hade intensiteten och linjen från originalversionen.

Dragningskraften hos denne man, som 2010 kan locka till sig 8 500 sydsvenskar, kan ändå vara lite svår att förstå. Här gömmer sig förstås en dos Dire Straits-nostalgi och kanske det nedtonade och vardagliga hos Mark Knopfler får honom att sticka ut och bli attraktiv i dagens artistvärld. Att gitarrspelet drar är självklart; fortfarande så personligt och genommelodiskt och med den där alldeles speciella själs-sökande tonen.

Det var talande att Knopfler kunde kosta på sig att halvmumla fram sången i ”Romeo and Juliet” och ”Sultans of Swing”. Och att gitarren hela tiden mixades högre än rösten.