Metal. Deathstars, Witchcraft, Amon Amarth. Sweden Rock Festival, Norje 3.6
Sweden Rock Festival beskrivs gärna – jag själv är lika skyldig som någon
annan – som en trygghetsknarkande nostalgifest där alla tycker att det var
bättre förr, och ju förr desto bättre. Med dragplåster som ZZ Top, Twisted
Sister, Uriah Heep och Journey får man lätt för sig att tiden går baklänges
i Norje, men med lite gallring i spelschemat kan man mejsla fram ett utbud
som faktiskt speglar vad som händer på metalscenen år 2009.
Artister som uppträder på Sweden Rock gör normalt en stor grej av att hårdrock
är något förbrödrande, med en närmast rituell markering av att band och
publik är enade och starka. Deathstars, som är dagens första band på
Sweden-scenen, gör tvärtom. Sångaren Andreas ”Whiplasher Bernadotte” Bergh
gör entré iförd militärhatt, solglasögon och svart fjäderboa, utöver bandets
gemensamma svarta uniformer och kritvita ansiktssminkning.
– Det är fantastiskt att Sweden Rock tillåter ett så metrosexuellt band som
Deathstars att öppna festivalen, ler han finurligt.
Konstpaus.
– Vi är som en blandning av Alcazar och Manowar.
Stort jubel.
Lite senare frågar han ”gillar ni djääävulen?” med illa dold sarkasm i rösten.
Stort jubel igen.
Större delen av publiken verkar inte läsa mellan raderna, för i min fria
översättning säger han så här: ”Vi har ingenting med er skinnvästprydda,
campingfulla grottmänniskohårdrock att göra. Vi är bättre, smartare och
snyggare, men älskar att lura er att gilla oss.”
Sedan gör Deathstars just det: får med sig folket med sin klatschiga
industrimetal, vars stadiga Rammstein-riff, dramatiska Sisters of Mercy-sång
och fladdriga syntmattor inte är riktigt så moderna och vågade som
upphovsmännen gärna vill inbilla sig.
En bra spelning är det hur som helst. Särskilt i början, när det regnar och är
ungefär tio grader varmt, får de mörkerromantiska dängorna en passande kylig
inramning. ”Blitzkrieg” inleds med kulsprutesmatter och ett band i stram
givakt och låtar som ”Chertograd” och ”Blood Stains Blondes” har något
tilltalande öststatsromantiskt över sig. Kitschigt, ja, men Deathstars är
skickliga på att göra yta till innehåll och viftar bort de flesta
invändningar med sina strålande refränger om mörker som gör vad mörker gör
bäst (det är, eh, mörkt).
Witchcraft från Örebro är ett annan exempel på Sweden Rock-förnyelse.
Intressant nog är de mer retro än nittiofem procent av festivalens övriga
band, men låter ändå mer nyskapande än någon annan. Deras uppdatering av
Pentagram och Black Sabbath cirka 1970-72 är i teorin rena
coverbandsmaterialet, men det som kommer ut ur Orange-förstärkarna är en
helt egen tidsmaskinsrock som trotsar naturlagarna.
Gamla hjältar som framför autentisk, men rostig, gammal musik eller unga
hjältar som återskapar sjuttiotalet som det också kunde ha låtit? Jag väljer
historierelativisterna i Witchcraft alla dagar i veckan. De är fantastiska
på skiva – tyvärr har de fortfarande inte börjat jobba på en uppföljare till
2007 års ”The Alchemist” – och minst lika bra live, med ett varmt, ledigt
sväng som får solen att gå ner lite långsammare mellan björkarna vid
Zeppelin-scenen.
Samtidigt finns det ett temperament och en intensiv framåtrörelse i spelet,
oavsett om det rör sig om en folkinspirerad instrumentalbit, en dansant
rocklåt eller en psykedelisk tiominutersfärd med utdragna solopartier (som
aldrig liknar uppvisningar, utan verkligen tillför låten något).
Precis som mästerliga Graveyard gjorde förra året, summerar Witchcraft allt
som är bra med Sweden Rock och visar vägen framåt genom att gå bakåt. (PS.
Extra stilpoäng för att de trötta djävulshornen byttes ut mot Star
Trek-hälsningen.)
Vid det här laget är vikingarna i Amon Amarth knappast någon fräsch, otippad
bokning, men det är ändå kul att se hur ett så pass brutalt band lyckats bli
så folkkärt. Publikhavet är oändligt och spiller långt ut över sluttningarna
kring Sweden-scenen. Vitsminkade black metal-hårdingar, ZZ Top-skägg,
glamrockare, barnfamiljer – alla tycks höra något de gillar i stockholmarnas
mullrande oden till asagudar och plundringståg.
Jag tror knepet är att Amon Amarth gömmer så mycket sentimentalitet i death
metal-dånet; musiken låter ungefär som deras enorma backdrop – en
nationalromantiskt stormig målning av Tor som slåss mot Midgårdsormen bland
klippor och skummande hav – ser ut. Låtar som ”Twilight of the Thunder God”
och ”Asator” är stora och suggestiva, med hamrande refränger och melodi och
ton även i sångaren Johan Heggs djupaste grymtningar. Dessutom framförs allt
med ett hjärtligt gemyt, som om bandet välkomnade publiken till en
fläskstinn afton i Valhall med sig själva som husband.
Det är behovstillfredsställelse på en rätt grundläggande nivå, men få band på
festivalen ordnar det bättre.