Att följa popmusikens utveckling är fascinerande: man kan aldrig veta vad det är för gammalt mög som blir Det Nya nästa gång.

Vintern 2010 är snart sagt inget lika nytt, det vill säga lika rätt, som den estetiskt konsekventa Malmökvartett som kallar sig This Is Head och som spelar en skarp precisionsmusik som enklast beskrivs som en kombi av ovanligt melodiöst intagande kraut och den stadionblickande postpunk som U2 gjorde på sina två första album, levererad med ett dansbeat som låter kirurgiskt perfekt utan att vara maskinellt.

This Is Head äntrar scenen till tonerna av popfarfar McCartneys en gång illa sedda sequencerpopdänga "Temporary Secretary" från 1980. Första låten – betitlad "0002" – är nästan till förväxling lik REM:s otypiska "Lightnin' Hopkins" från 1987, som nog aldrig betraktats som något av amerikanernas större ögonblick.

Mainstreamakter och rockveteraner – This Is Head tycks ha huvudet fullt av dem. Men presentationen är ny, och det finns något väldigt sympatiskt i framträdandet som trots det sammanbitna allvaret har mer känsla av vardagsrum än show room.

Låtarna krokas allihop upp i Tom Malmros basspel; han är en pulserande beatpump som kan spela monotont utan att det låter mekaniskt och dött. Han skapar grunden där gitarristen Henric Claesson kan strö melodiska teman, avslappnat och återhållet. Den stora stjärnan är ändå trummisen Adam Jacobsson, vars kallhamrade sväng inte enbart ger musiken en strömlinjeformad elegans utan också bidrar till subtila förskjutningar och ett inre liv.

This Is Head på scen är bäst när de fyra ger sig hän i komplexa, men grundligt genomrepade låtar med överlappande ledmotiv. De mer kompakta låtarna – popsångerna – kommer och går, och det är helt okej, men det är i de mer svepande kompositionerna som musiken händer.