Att kalla det för ett slags hemkomst är kanske att ta i, men klart är att den walesiske sångaren känner starkt för den gospel och blues som utgör nya albumet ”Praise & Blame”, en vid första anblicken så okommersiell skiva att en av Jones skivbolagschefer kallat den för ”ett sjukt skämt”.

Men vid sjuttio års ålder har Tom Jones förtjänat rätten att göra det han vill och precis som utannonserat framför han ”Praise & Blame” i sin helhet, från början till slut.

Dylans ”What Good Am I?” blir en lite trevande start; Jones behandlar låten med stor vördnad och bandet spelar så sparsmakat att det nästan bara är Jeremy Staceys golvpuka som hörs. Men sedan faller bitarna på plats. Gitarristen Paul Stacey – ja, han är bror med trummisen – river igång ”Lord Help” med ett skitigt bluesriff och när Tom Jones sedan spänner ut bröstkorgen och sjunger med all sin samlade pondus låter det som The White Stripes med en grånad grizzlybjörn vid mikrofonen.

Samma effekt uppnås i John Lee Hookers ”Burning Hell” medan gospelcountryn i ”Did Trouble Me” och ”If I Give My Soul” demonstrerar en innerlighet som knappast varit möjlig om inte Jones flyttat sitt fokus från Las Vegas till en imaginär veranda i Södern.

Efter femtiofem minuter var ”P&B”-låtarna avklarade. När Tom Jones sedan klev in på scenen igen antydde jublet att många tyckte att det var nu som konserten skulle börja på allvar, med ett långt greatest hits-parti. Men längre än tre låtar blev det inte, och alla hade något pliktskyldigt över sig.

Slutsatsen? Att Tom Jones kunde satt punkt före de publikfriande extranumren; det var ändå blues- och gospelgubben Jones som kvällen handlade om, inte den småkitschige allsångsledaren.

Men jag misstänker att den som betalat 540 kronor för sin biljett inte håller med.