En kväll som denna medverkar tonsättaren som presentatör och sitter numera nästan alltid med vid en laptop. Musikvetaren Greger Anderssons frågor tar ner det hela på jorden, de kan handla om vilka idoler Svensson hade som femtonåring.

Slayer och Count Basie. Var hamnar man med så vitt skilda utgångspunkter?

Musiken tar gärna lyssnaren ut i hörnen. I ”Escape”, för soloflöjt, vänder Terje Thiwång ut och in på instrumentet i något som liknar en desperat kamp för att få luft eller att överhuvud taget nå fram till en ton. Jag tänker på en filmsekvens av Roy Andersson där en kvinna kämpar för att komma upp på en barstol: en svart komik som ingår i ett större sammanhang.

Svenssons verk är abstrakta men äger en nästan fysiskt påtaglig gestik. Formerna är tydliga. I ”Interactions” – för trumpet, slagverk och elektronik – skär Björn Edquist och Lars Ljungberg ut sina instrumentalpartier med laserkniv, intensiteten bryts av mot stillastående elektroniska klanger. Denna formidé förs vidare i pinfärska ”Chained”, där Kerstin Frödins blockflöjt springer runt som en ekorre i en labyrint av halvtoner.

Det är fantasieggande. Cembalostycket ”Fugue...and then some more” lägger till något ytterligare. När Anders Danman spelar en fuga i Bachstil som bryter samman, inte i modernistisk protest utan i en sorts lekfull grimas, ser jag fröet till en helt ny stil.