Nisse Hellberg
Palladium i Malmö 20.10.
En bit in i konserten konstaterar Nisse Hellberg att det inte råder någon
vidare honky tonk-stämning i lokalen.
”Men bra musik funkar överallt, eller hur?” frågar han förhoppningsfullt men
får ingen direkt öronbedövande respons.
Jämfört med en del klassiska turnépremiärer med Wilmer X på KB är det
åtminstone inledningsvis en avvaktande stämning när Nisse Hellberg drar
igång höstens turné på Palladium. Men det blir kanske så med sittande
publik, ingen ölförsäljning inne i själva konsertsalen och en så tidig
starttid att klockan inte är mer än kvart i nio på kvällen när Malmösångaren
önskar oss god natt.
Men även om Hellberg låtit sin musik skifta in på ett mer nostalgiskt spår är
den fortfarande full av energi. Om hans förra band befann sig i ett brett
spänningsfält mellan å ena sidan blues och å andra sidan pop och punk så rör
sig solomaterialet inom ett snävare område av retrorock och rockabilly, men
det handlar fortfarande om att sätta melodierna i centrum. En kamp mot
klockan för att hålla varje låt kort, som huvudpersonen själv uttrycker
saken före knappt tre minuter långa ”Tufft jobb”.
Tufft jobb? Det har även gitarristen Janne Lindén och kontrabasisten Affe
Östlund som får slita hårt spelningen igenom. I sin möjligen skenbara
enkelhet är det ett utmärkt tremammaband som Nisse Hellberg har med sig (den
tredje mannen är trummisen Marcus Källström), men när Hellberg lämnar
mikrofonen och tar två steg bakåt på scengolvet finns där likväl ingen Jalle
Lorensson som genast kliver fram och fyller luckan.
Var Lorensson befann sig? På Malmö FF:s hemmamatch i Europa League, berättar
Hellberg i samband med MFF-låten ”En doft av läder”.
Efter hand försvinner dock den där avvaktande stämningen och även om publiken
förblir sittande får musikerna den gamla biografen att kännas som en
uppdaterad version av ett bedagat danspalats. Bo Diddley-pukorna i ”Jag är
en skakad man” må vara retro men texten – om att känna sig osäker och
malplacerad i sociala sammanhang – utspelar sig här och nu.
Det kan man däremot inte säga om ”Lyckliga gatan”, men Hellberg framför den
gamla schlagern med så mycket värme och uppriktighet att invändningar blir
meningslösa.
Bäst är ändå countrydraperade ”Pil av silver” där Hellberg intar den roll som
urban cowboy på Gamla Väster som kanske varit ämnad för honom ända sedan han
började hänga på Café Siesta på åttiotalet.
Och så var det den där Wilmer X-faktorn. Före ”Blå vägen hem” sitter man och
hoppas att Hellberg ska plocka fram någon gammal Wilmerfavorit. Efter den
bleka tagningen av låten hoppas man att han inte ska göra det fler gånger.
Men det blir bättre. ”Bill & Bull Blues” hittar verkligen vägen
hem och extranumret ”Jag är bara lycklig när jag dricker” gungar fram så
lömskt sorglöst att man inte saknar Olle Ljungström, Nisse Hellbergs
duettpartner när det begav sig.