I en artikel i New York Times förra året berättade ?uestlove, hiphopgruppen The Roots trummande ryggrad, om när Erykah Badu besökte Philadelphia i slutet av 90-talet.
– Jag la märke till att hela kvarteret plötsligt ville besöka oss. Det var som att alla blev förälskade i henne på fem minuter.

Den afroamerikanska soulsångerskan verkar ha den effekten på folk.

På Vegas scen gör hon entré i hög hatt, stora svarta solglasögon, svart kavaj och ett par svarta latexbyxor som hon på något konstigt sätt lyckas bära med en närmast andlig värdighet.

Under de drygt två timmar som sedan följer styr Erykah Badu niomannabandet med sällsynt fingertoppskänsla och precision. Från inledande J Dilla-hyllningen "The Healer" till finalen i Dead Prez malande "Hip Hop".

Det är lätt att dra paralleller till James Brown eller någon annan av 70-talets stora soulstjärnor som självklart växlade mellan rollen som orkesterledare och närmast själsliga vägvisare.

Musikaliskt är det ruggigt tight.

"… & On" från 2001 års Mama’s Gun dekoreras med slingor från gamla hiphopklassiker. Debutens "Appletree" övergår i en ursinnig version av Afrika Bambaataas electrohit "Planet Rock".

Ena stunden hamrar Erykah Badu fram digitala trumrytmer från en sampler. Den andra spelar hon repiga blueskakor med Lightnin’ Hopkins från sin laptop.

Även om referenserna till den svarta musikhistorien står som spön i backen tar de aldrig fokus från det egna materialet. Blinkningarna bakåt fungerar mer som fotnoter som placerar musiken i ett större sammanhang.

Det pretentiösa anslaget hade enkelt kunnat utvecklas till ett mossigt mässande. Men innan någon hinner nicka till river Erykah Badu i extranumrena av en något överraskande cover av Snoop Doggs sexistiska spegelboll "Ain’t No Fun".

Som om hon ville undanröja alla tvivel om vad det i grund och botten handlar om: ren och skär underhållning från en av vår tids mest unika artister.

(+) Det väloljade livemaskineriet är imponerande.

(–) Fler tempoväxlingar hade inte skadat.