Per Gessle och Marie Fredriksson ler glatt när deras musiker inför sista låten sätter på sig peruker och lustiga hattar.

Kanske var det inte heller kvällens enda maskeradnummer.

Den publikfriande greatest hits-kavalkad som Roxette iscensätter framstår flera gånger som en avskedsturné i förklädnad, ett sätt för Gessle och Fredriksson att tacka fansen som stöttat bandet i såväl medgångar som motgångar.

Det saknas alltså varken fart, målmedvetna melodier eller allsångstillfällen, det som fattas är snarare känslan av att Roxette år 2011 har något att tillföra utanför nostalgibubblan som de under knappt två timmar förvandlar Malmö Arena till. Endast två låtar från senaste skivan, bleka ”Charm School”, får plats och tyngdpunkten ligger tydligt på ”Look Sharp” och ”Joyride” från 1988 respektive 1991. Under konsertens sista fyrtiofem minuter är det bara låtar från de två plattorna som spelas.

Per Gessle hoppar jämfota i de ösiga låtarna, Marie Fredriksson lägger ner sin själ i de lugna och det är i mötet mellan de temperamenten som man inser att Roxette trots allt haft något speciellt. Powerpop och powerballader brukar vara två rätt oförenliga genrer men när en smäktande ”It Must Have Been Love” avlöses av snärtiga popstänkaren ”Opportunity Nox” – kvällens bästa låt – lyckas duon sy ihop ytterligheterna.

Trots en del väldigt välbekanta låtar följer en transportsträcka fram till finalen och ”Fading Like a Flower” blir en illustration av hur ett framgångsrikt band snabbt kan stanna i utvecklingen.

Men kompbandets skånska falang verkar i alla fall ha väldigt roligt – och då tänker jag inte bara på det där med perukerna. Allra roligast tycks gitarristen Christoffer Lundquist ha det, inte minst när han får ta hand om den karaktäristiska gitarrslingan i givna extranumret ”The Look”.

Och på tal om att stanna i utvecklingen, eller snarare att inte göra det: det är ganska befriande att se Lundquist rada upp rockposer av en sort som han helt säkert hade fnissat gott åt när han spelade med Brainpool i Lund på nittiotalet.