Pianisten Hans Pålsson har just manifesterat det postdigitala.
Det är doktoranden i historia Rasmus Fleischer som har definierat begreppet i
en egensinnig volym som heter ”Det postdigitala manifestet”. I tider av
digitalt överflöd blir den levande upplevelsen av kultur viktigare igen.
Hans Pålssons nyligen avslutade prestation på Stockholms konserthus – han
spelade Beethovens samtliga trettiotvå pianosonater fördelade på åtta
utsålda konserter under sjutton dagar – är rakt igenom postdigital.
Han tillät ingen inspelning: ”Är radion med, då delar sig min personlighet. Då
försöker jag bara spela rätt. Jag blir ängslig och återhållsam.”
Hans Pålsson berättar när vi träffas i hans hem i Lund, några dagar efter att
den sista tonen i den sista sonaten klingat ut i Stockholm. Under ett år,
eller mer, har han lärt sig sonaterna utantill. Sex hundra sidor noter. Mer
än tolv timmar musik.
”Jag gick igenom dem inom mig. Vilka har jag spelat på senare år? Vilka har
jag spelat för länge sedan, när jag var tjugo eller tjugofem? Och vilka är
dessa tio som jag aldrig hade spelat? Jag tog de nya först, och i
svårighetsgrad. Jag började med Hammarklaversonaten. Pianisten Alfred
Brendel som är en av vår tids stora anser att detta är det svåraste
pianoverk som har skrivits. Inte för att det skulle vara så väldigt
virtuost, för det är det inte, utan för att… för att Beethoven inte ger
pianisten någon som helst pardon. Detta är femtiofem minuter musik skapade
mot slutet av Beethovens liv, han tänker inte längre på pianot, han tänker
symfoniskt och orkestralt. Alltså komponerar han på olika nivåer av klanger
och bygger ett slags instrumentering för ett enda soloinstrument. Det ska
man sköta själv där man sitter. Den stora konsten med fugan är att varje
stämma har sitt eget liv, att varje instrument måste arbeta individuellt med
sitt, inte bara det vertikala. Samklangen och parallelliteten, det är
polyfonins kärna.”
Hammarklaversonaten spelas i B-dur. Hade inte kunnat existera i någon annan
tonart heller. Valet av tonart är direkt avgörande för musikens karaktär,
som Hans Pålsson säger, och han citerar gärna Johannes Brahms som helst av
allt använde just B-dur: ”Denna feta ko som jag kanske redan mjölkat för
mycket.”
Franz Schuberts svårspelade Gess-dur-impromptu spelades länge i G-dur. Så kan
notbladet skrivas på precis samma sätt, men med ett höjningstecken i stället
för sex sänkningstecken. En musikförläggare ordnade den saken, omedelbart
efter Schuberts död; gick emot kompositörens vilja. Osäljbart annars,
alldeles för svårspelat – men Schubert hade ändå vägrat.
”Som att tona en bild av van Gogh grön”, som Hans Pålsson torrt sammanfattar
det.
***
Även den som kan ett stycke perfekt kan få spökröster i huvudet. Även det mest
bekanta kan bli oöverstigligt i konsertstunden. Särskilt för den som har
bestämt sig att satsa allt på ögonblickets konst, snarare än att ge efter
för den dokumentationens besatthet som har präglat nollnolltalet.
”Jag har spelat mer piano det senaste året än jag någonsin har gjort. Detta är
den största och tyngsta uppgift jag har försökt mig på. Det har varit som
att lära sig Othello och Hamlet och åtta roller till, och så spela dem alla
på ett par veckor. Och efteråt… Det är klart att mitt samvete söker mig. Har
jag gjort musiken rättvisa? Att spela en ton fel, att tappa minnet i denna
gigantiska uppgift att minnas sex hundra notsidor, det är mänskligt. En
skådespelare som tappar bort ett ord säger ju inte ordet ’telefonkatalog’
rakt ut i luften, han säger något sannolikt. Jag spelar något sannolikt.
Dessutom är det, som det gamla pianistordspråket lyder, bättre att ha
noterna i huvudet än huvudet i noterna. Det blir en annan koncentration. I
det ögonblick du spelar, då är fokus totalt på den hundradels sekund du
håller på med nu. Helheten, notbladens idé, måste du ha förstått innan.”
Den första stora pianisten som spelade utan noter var Clara Schumann, Robert
Schumanns fru. Hennes främste konkurrent om den europeiska stjärnstatusen
runt 1800-talets mitt var Franz Liszt. Han följde snart efter.
***
Hur ska tonerna bindas och skiljas åt? Hur snabbt spelas de? Med vilken
styrkegrad? Ludwig van Beethoven var, säger Hans Pålsson, världshistoriens
dittills mest noggranne kompositör. Avgörande för en utveckling där
tonsättaren tagit kontrollen över interpreten.
Parallellen är Strindberg, som med exakta scenanvisningar fick en hel
generation dramatiker att sluta lita på regissörer. Beethoven var en av
Strindbergs stora förebilder. De hade mycket gemensamt: Noggrannhet,
temperament, mänsklighet, kompromisslöshet.
Hans Pålsson har två tjocka luntor på sin Steinway, alldeles sönderbläddrade
och fulla av hans egna noteringar. Fraseringsbågarna sveper över varenda
sida, Beethoven älskade att rita fraseringsbågar. Som för att visa hur
texten för en sångare hänger samman, men skrivet för en instrumentalist. Var
är kommatecken i den här meningen? Var är punkt? Beethoven hade ett stort
språkligt intresse, fascinerades av byggstenarna, räknade i versfötter.
Jamber, daktyler, trokéer. Den som lyssnar hittar dem.
”Han var mycket egocentrisk, mycket självupptagen. Han blev vansinnig på den
som ändrade minsta detalj i hans musik. Om man ska tänka sig in i psykologin
i ett stycke, varför inte tänka sig den psykologi som tonsättaren har
anvisat?”
***
I det levande mötet mellan musik och publik finns kropp och piano. Något annat
är inte att lita på. Hans Pålsson är trött nu, men mest i huvudet. Tummen
har fått en ovanligt kraftig förhårdnad i huden, och under vänster
lillfingernagel finns en liten blodsutgjutning.
”Man måste tänka på att piano i grund och botten är ett förfinat
slagverksinstrument. Fingrarna måste vara stabila, som trumpinnar, medan
axlar och arm måste vara väldigt avspända. Koreografin måste finnas där, man
måste dansande lätt kunna korsa händerna och ändå orka hela vägen. Då duger
det inte att låsa axlar och rygg.”
Hans Pålsson hämtar andan, lite plötsligt och hastigt, precis som han gör när
han ska slå an.
”Interpretation, det är ett mycket fint ord. Jag har aldrig varit särskilt
intresserad av det här med pianospel. Jag är intresserad av musikens
innehåll. Att göra den användbar på olika sätt. Jag fick två mejl efter att
ha spelat trettioettan. En tyckte att det var den sorgligaste tolkningen, en
tyckte att han aldrig hade hört sådan glädje. Det är en sonat med ett happy
end, men i grund och botten kan man se att det ljusa i sonaten är
undanträngt av ett stort mörker. Det är en sjuk eller dödssjuk människa som
försöker vara lycklig.”
Hans Pålsson säger sig vara obekymrad över att hans livs kanske finaste
prestation som musiker inte finns kvar. Fråga honom och han gör om den, det
finns förfrågningar från Dublin och från Vilnius. Han är stolt och glad över
publikens entusiasm. En kollega kom fram efteråt med översvallande ord; Hans
Pålsson ursäktade något mindre tekniskt misstag. Kollegan ville inte lyssna
på sådant.
”Jag är inte här för att höra om du spelar rätt eller fel, jag är här för att
höra vad du tänker om musiken”, sa han. På jakt efter en grundberättelse.
”Och jag förstår honom. Jag vill ju inte heller komma ut från Dramaten och
berömma Max von Sydow för att han talade så tydligt. Jag vill komma ut och
vara gripen och tyst eller gråta eller skratta. Det är det som är
ögonblickets upplevelse.”
Hans Pålsson visar några exempel på ”Hammarklaversonatens” utmaningar.