Jepsen berättade om vad han upplevde som ”en ond cirkel”, om svenska bokare
som inte bokar dansk musik med argumentet att det inte finns något publik
för det, och om en publik som säger sig inte lyssna på dansk musik just för
de aldrig får tillfälle till det.
I reportaget uttalade sig även Karin Gunnarsson, musikläggare på P3, om varför
det spelas så lite dansk musik i svenska P3 i förhållande till hur mycket
svensk musik som spelas i danska P3. "Det finns så mycket bra svenska
artister att de konkurrerar ut sina norska, danska och finska kollegor”,
menade hon.
Ett och ett halvt år senare är situationen sig lik. En helt vanlig måndag
mellan nio och sex spelas det i danska P3 nio svenska låtar medan det i
svenska P3 inte spelas någon dansk musik alls.
Ett och ett halvt år senare upplever jag dessutom situationen på andra sidan
sundet. Och inser en hel massa saker. Bland annat hur jag vet mer om
kvarterskända band i Brooklyn än om de som är nationellt erkända bara sju
mil bort. Hur jag bara under den senaste veckan fått fler tips om ny dansk
popmusik än under de senaste tio åren i Malmö.
Som svensk musikkonsument har man gärna bilden av att annan nordisk popmusik
inte håller samma kvalitet som den svenska. Mycket riktigt har Sverige
historiskt sett också haft en mer utbredd poptradition än sina nordiska
grannländer, särskilt Danmark. Och att det finns lik i garderoben där är det
ju ingen tvekan om. Men det har heller inte riktigt funnits något intresse
för att upptäcka motsatsen.
I år ser jag fram emot debutalbum från popkvartetten Ulige Numre samt fler
rytmiskt varma electronicaproduktioner från Esben Andersen och hans
soloprojekt Rangleklods.
Men framför allt hoppas jag på mindre hjulspårstänk från svenska bandbokare
och musikläggare, en publik som vågar sig förbi ängsligt kreddtänk och
fördomar om hyggerock, och en bro som faktiskt visar sig vara högre än den
där osynliga muren.