Precis som många av er fastnade jag också framför Youtubeklippet med tre
Uppsalastudenter som trummar på kesoburkar och sjunger Robyns ”Call Your
Girlfriend” i stämmor. Det är knappast första eller sista gången någon
filmar sin tolkning av en favoritlåt och sedan lägger ut den på nätet.
Omåttligt populära tonårsstjärnan Justin Bieber fick sitt genombrott genom
filmklipp där han sjöng covers av stora r&b- och poplåtar.
Några andra som nått en mångmiljonpublik på Youtube med hemsnickrade covers
är Amy Heidemann och Nick Noonan i den påfrestande klämkäcka amerikanska
popduon Karmin. Efter ett debutalbum som få brydde sig om började gruppen
spela in egna akustiska versioner av populära hiphop-, pop- och r&b-låtar.
Det senaste året har deras sparsmakat arrangerade tolkningar av bland andra
Lil Wayne, Nicki Minaj och Chris Brown visats över 100 miljoner gånger på
Youtube. Enbart klippet med ”Look at Me Now” har setts över 44 miljoner
gånger. Det är mer än en tredjedel så många visningar som superstjärnorna
Chris Brown, Lil Wayne och Busta Rhymes originalversion.
Hur kommer det sig att i sammanhanget okända musiker kan locka en miljonpublik
med nyinspelningar av kända poplåtar? Vari ligger fascinationen?
För vissa av Karmins lyssnare handlar det förmodligen om identifikation. De
har lättare att tilltalas av hiphop som arrangeras som traditionella
poplåtar. Men populariteten kan också ses som ett tecken på att det
musikaliska hantverket, själva spelandet, är på väg att återvinna sin
status.
I flera år har gör-det-själv-ideal regerat i popvärlden. Obegränsad tillgång
till lätthanterliga produktionsprogram har skapat ett oändligt antal
lågbudgetproduktioner, piratremixer och hemgjorda omarbetningar av minst
sagt skiftande kvalitet. I ett allt otåligare och tidseffektivare samhälle
blir filmerna med Karmins hiphopcovers och Erato-trions kesoversion av Robyn
en kontrast. Något exklusivt som tar tid att lära sig och faktiskt inte kan
kopieras, klippas om och signeras av vilken hobby-dj som helst.