Därifrån var hon helt sin egen, med humor, värme och total självklarhet på
scenen. Sångerskan från New Orleans är en sådan där artist som det liksom
bara osar musik från och hennes organiska rytmkänsla är något extra.
Det slipade femmannabandet var som bäst i lössläppt gospelmarsch à la New
Orleans, i nummer som ”Meet Me at the Station” och elegante klarinettisten
Thomas d’Etiennes ”Black Benny”.
Lillian Boutté själv hetsade på ytterligare med tamburin och när hon uppmanade
till dans hoppade tio par fram direkt.
Boutté plockade låtar fritt över tidsaxeln och kunde växla mellan klassikern
”Basin Street Blues” och brorsan Johns ”Didn’t It Rain”. Gamla ”Old Man Mose
Is Dead” blev både stompig och komisk, med en överraskande kaotisk bit mitt
i. Boutté hade dock förtjänat ett bättre sångljud än det vassa hon fick,
dessutom på ett snäpp för låg volym i förhållande till bandet. Mellansnacket
gick fram dåligt.
En annan höjdpunkt under lördagskvällen stod en lika måttligt högväxt
amerikansk sångerska för. Blueskvinnan Kellie Rucker utstrålar musik på
ungefär samma självklara sätt som Lillian Boutté och har också en blytung
auktoritet på scenen. Rösten är hes och fullmogen, och fräckare och vassare
bluesmunspel hittar man knappast. Rucker borde verkligen ha spelat mer, men
tog delvis igen det i extranumret ”Walking by Myself”.
Amerikanskan kom in i den gedigna, stilsäkra skånska bluestrion Ralph &
The Big Bang Groups tredje set och duellerade en hel del med en annan gäst,
trombonisten Fredrik John. De två tog bland annat en vända ut i publiken,
oförstärkta.
Detta var tredje gången gillt i AF-borgen för det anrika jazzpartyt, tidigare
länge på Grand. Sedan jag upplevde premiären för två år sedan har
arrangemanget filat bort några obekvämligheter, två garderober är bättre än
en och det fanns mera plats att dansa på framför scenerna. Att man flyttade
sig smidigare mellan lokalerna, och lättare såg vad som hände, lär nog också
ha berott på att det inte var så knökfullt som 2010.
Ljusknapparna kunde dock behövt skruvas till här och var. På Café Athen badade
publiken i nästan lika mycket ljus som Lillian Boutté, medan scenen i
Källarsalen vilade i samma mörker som salongen. Fast rösten och munspelet
avslöjade ändå att Kellie Rucker fanns därframme.
All musik jag hann höra under kvällen var god. Skandinaviska Betty Blue lirade
effektiv och dansuppfordrande smygarswing i nymodern stil: coolt, men tryck.
Låtar bland annat: ”Sway”, ”Put the Blame on Mame” och ”Is You Is Or Is You
Ain’t (My Baby)?”.
Six City Stompers gjorde en bebopstyrd, utbroderad ”Someday My Prince Will
Come”, till jättejubel, och örhänget ”Didn’t He Ramble” som New
Orleans-funk. Den musikaliska entusiasmen hos de skickliga unga danskarna
tar dem till oväntade stil-platser. Vissa arr verkade delvis improviserade
på plats och man kunde bara vara säker på att en låt knappast skulle sluta
som den hade börjat.
Blues Sisters från Malmö är fyra rutinerade blues-, rock- och soulsångerskor,
förenade i ett ”Blues Brothers”-koncept som betyder vita skjortor, svarta
kavajer, svarta hattar och klassiska låtar. Stora röster, övertygande tryck
och leverans och den mångsidigt smakfulle gitarrmatadoren Mats Helmer
Andersson som bonus och bärande balk.