Bob Hund har genom åren gjort sånger om utanförskap, men också sånger om den alternativa musikens innanförskap. ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk”. ”Istället för musik: förvirring”. Och en låt, ”Upp upp upp ner”, som inleds med orden ”Här och nu upphör allmän väg” – en fras som i Bob Hunds värld inte ska uppfattas som en varning utan som ett lockrop.

På nya albumet sjunger Thomas Öberg i en låt om hur han aktivt ”letar efter oväsen, vet du var jag lättast hittar sånt?”, i en annan om hur han är trött på melodier och inte vill veta av en popsång till.

Låten ifråga heter ”Popsång (mot min vilja)”. Ambivalensen inför konstformen som Bob Hund trots allt gjort till sin uttrycks nog inte bättre än så.

Och ambivalensen, mer eller mindre tydligt artikulerad, är förstås en förutsättning för att bandet ska kunna både äta kakan och ha den kvar. En hel karriär med förvisso underhållande ljudsnuttar av den typen som fyller 46 förvirrande sekunder av det nya albumet och som heter ”Nu finns det bevis” – bevis för att musikanterna är bortom sina sinnen, får vi anta – hade garanterat att det inte blev mycket karriär att tala om.

Därför är ”Popsång (mot min vilja)” en så bandtypisk sång, och alldeles särskilt typisk för detta album där bandets anarkistiska hållning hålls i schack av popdoktor Tore Johanssons kirurgiskt exakta producenthand. Aldrig tidigare har en Bob Hundplatta varit så här välspelad, så rik på traditionella klanger (gott om blås, till och med en barnkör) och så detaljpolerad – vilket gett bandet det spelrum som behövs för att ifrågasätta, vända upp och ner och ut och in och bak och fram. Anarkistiska rörelser växer aldrig fram i djungeln, de kräver ett välordnat samhälle med tydliga hierarkier att ta spjärn mot.

Första halvan av plattan hör till det bästa bandet gjort, den rymmer några av Thomas Öbergs mest dråpliga men djupt grundade formuleringar, och den innehåller några av bandets skenbart mest formlösa ögonblick. Titelspåret är en rad absurda observationer som dansar världsvant på kanten till ordvitsdiket.

Ännu bättre är den paranoida ”Stumfilm”, en meta-låt med inneboende praktgräl mellan sångaren och sången samt med en öbergsk paradox halvvägs in: ”Jag hör röster som befaller: lyssna aldrig på någon annan än dig själv”.

Bästa spår: Stumfilm