Pop: Kent (2)
Skivrecensioner.
Sveriges kanske främsta ironiker slår till igen. Landets största rockband har gjort en ny platta som på Kentmanér och orwellskt nyspråk kallas ”Tillbaka till samtiden”.
Artist: Kent
Album: Tillbaka till samtiden
Genre: Pop
Skivbolag: RCA/Sony BMG
Betyg: 2
Nya albumet, deras svagaste alster hittills, påminner istället om den där kartongen i källarförrådet som hängt med i tre fyra flyttar. Du har inte haft hjärta att lämna den kvar när du dragit vidare mot nya adresser och nya verkligheter, men heller inte fått någon anledning att faktiskt öppna locket och sortera, värdera, rensa undan, damma av, fixa till.
Det låter 80-tal rakt av, i princip obearbetat. Som ett ungt Depeche Mode, i händerna på ett stelfruset svenskt rockband och med rösten från landets mesta gnällbelter.
Jocke Berg och Martin Sköld har knappast tappat förmågan att mejsla fram effektiva sångmelodier; överlag är refrängerna ovanligt sångbara den här gången, efterhängsna och effektiva.
Det är mer posen som känns tröttsam: det iskalla soundet, det fyrkantiga svänget, texternas orgier i tristess och iscensatt misär. Jocke Berg sjunger om benrangel som skallrar i takt, radioaktiva zoner, kalla krig och sömnen som kommer som en vän. Direkt självparodisk blir han i ”Berlin”, en sång om den svarta natten och den kalla marken, men allt är okej eftersom ”vi fryser tillsammans”.
Låtarna genomsyras av medelåldersnoja, grundligt genomgrunnad av ett band som skapat sig sin identitet genom att klamra sig fast vid pubertetsangst. Same same, but different ¿ men inte tillräckligt. 37-åringens erfarenheter och världsbild skiljer sig självfallet från 25-åringens, men det förstår vi snarare av egna erfarenheter än av vad Kent fyllt sin platta med.
Sedan förra turnén har de blivit av med en av sina gitarrister, Harri Mänty. Hur det hänger ihop med bandets nygamla, syntdominerade sound kan den hugade förstås spekulera i. Höna eller ägg – Kent utan Harri gör en ännu mer hårdslipat maskinell och kall musik. Man kan imponeras av de moderna syntarna som skapar ett så autentiskt trumpetljud i ”Våga vara rädd” och ”Elefanter”, ända tills man läser innantill att det är Goran Kajfes som lirar – ett trumpetess i Kentdesignad tvångströja, 1985 års modell.
Lyssna på: Ensammast i Sverige
0 läsare har reagerat på denna artikel
% är glada
% är likgiltiga
Hur reagerar du på "Pop: Kent (2)"?
- Håller inte med. Plattan är grym!
- Jag är inget die-hard Kent fan men tycker nya plattan är riktigt, riktigt bra. Kanske tom bästa hittills. Den känns fräsch och inspirerad även när den är allvarlig och riktigt starka låtar som Elefanter, Columbus, Ensammast i Sverige mfl skapar känslor i höstmörkret...
- Kristina Sjödin
- onsdag 17 oktober 2007 kl 12:10
- Det sämsta hittills
- Jag är ett gammalt inbitet Kent-fan. Men efter denna skivan tror jag inte jag köper fler. Denna var tråkig. Kändes som muzak-versioner av Kent. Riktigt riktigt tråkigt
- Sandra
- onsdag 17 oktober 2007 kl 12:41
- Saknar gamla Kent.
- Tycker inte det är fel att ha med synth. Men varför prova varenda effekt som finns? Skulle önska en ökad fokusering på det dramatiska, och känslosamma. Som på skivorna Isola & Hagnesta Hill, framförallt. Det känns verkligen som Kent är trötta på sig själva, och medvetet prdoucerar fram dålig musik. Ändå är Kent för mig magiska. Konstigt.
- Carl
- onsdag 17 oktober 2007 kl 12:54
- Årets album
- Kent har gjort årets album och det känns mer än smaklöst att slänga fram ett betyg som det där. Men är väl inte det som mest skapar oro på Kultursidans framsida. Det är mer texten skriven av Håkan Engström som känns som den svagaste och minst relevanta text i en skivrecension detta året. En rocksjäls uppvisande av 80-talsnostalgi, melodisk pop och sångtexteufori då det är som bäst.
- Marcus Berguv
- onsdag 17 oktober 2007 kl 12:55
- vem bestämmer?
- Håkan Engström gillar inte Kent. och med de stora tidningspressarna blir just hans smak någon form av sanning. OK Kent har gjort starkare skivor, jag saknar den där hit-låten... men på samma sätt som trenderna kommer igen efter år av avsky så finns det något i dessa syntetiska trummor och det är definitivt Kent. att man åldras, mognar och vill utvecklas är väl knappast nått nytt, hur trist hade det inte varit om alla skivor lät likadant?? TTS är inte kents bäst men riktigt, bra!
- Andy
- onsdag 17 oktober 2007 kl 14:50
- Tiden
- Du har helt rätt Håkan. Det är den där kartongen i källarförrådet som hängt med i tre fyra flyttar(eg åtta). Den där kartongen man skulle vilja ha tid till att gotta sig i, vara lite nostalgisk och minnas gamla tider. Min kartong står fortfarande kvar i källaren (100 kasettband - blandband (-: - och diverse sparade LP skivor. När barnen är utflugna ska jag ta mig tid och ta mig an min kartong full av härliga minnen, till dess njuter jag av Kent och fokuserar på framtiden.
- Oscar
- onsdag 17 oktober 2007 kl 17:25
- Sämst hittills
- Blekt och oengagerat - ja, t o m oengagerat i sin normala anda av att vara pretentiös. Ingen utveckling av tema, musik eller sound, en tråkig repetition där resultatet låter som om de gjort plattan i sömnen. Kent på autopilot, inga risker alls. Trots många genomlyssningar i väntan på kicken inser jag att detta är Kents sämsta platta hittills: den mättaste, mest dästa av deras skivor. Såhär låter det Efter att man svalt myten om sig själv och inte orkar längre. Ridå.
- Miriam & Måns
- onsdag 17 oktober 2007 kl 20:14
- genialt urkass
- Allt är så fel att det till slut kommer att blir rätt. Värdelösa melodier till patetisk musik, löjlig image till påhittad melankoli. Till och med skivomslag är felfelfel. Och som alla matematiker vet; en jäkla massa minus blir plus.
- Micke
- onsdag 17 oktober 2007 kl 22:08
- gnallbelter?
- Ursakta, jag har inte a, a, och o, har inte heller hort Kents nya, men maste fraga artikelforfattaren vad en gnallbelter ar? Later som nan slags hund. Anvand inte ord du inte forstar dig pa... Kentgrabbarna ar, liksom jag, uppvuxna i gnallBALTET som ar en del av Sverige. Men det visste du nog innerst inne.
- Emma
- torsdag 18 oktober 2007 kl 06:49
- De rockar inte . . .
- Men artister måste väl få göra olika sorters album/musik? det tilltalar inte mig lika mkt som Foo Fighters, men det är ju en smaksak. Ja gillar riktiga instrument helt enkelt, kanske beror det på min ålder (36)
- Thomas
- torsdag 18 oktober 2007 kl 12:08
Mest läst på Skivrecensioner
- 1
- 2 Ola Sandström
- 3
- 4
- 5
- 6 Brokig platta med en del lyckokast
- 7 Raubtier
- 8
- 9 Mustasch
- 10 Pets: Pets
Läsarpulsen
- 1 Bröderna gripna för mord igen
- 2 Tullhund beslagtog smörgås
- 3 Kvinnor i GPS-jakt på tjuv
- 4 Grekiska regeringen säger ja
- 5 En person saknas efter brand
- 6 Tullen hittar få vapen
- 7 DNA-analys Lundapolisens hopp
- 8 Cannabis godkänt som läkemedel
- 9 Actaavtalet "dödar" i tredje världen
- 10 Sahlin medger skadeglädje
Toppnyheterna just nu
