I båda fallen handlar det om Malmöbosatta artister som spelat in musikvideor på Köpenhamns gator, båda låtarna är dramatisk, ohejdat romantisk pop med omvänd dygnsrytm.

För Moto Boy, eller Oskar Humlebo som Skatteverket kallar honom, är det bara de stora känslorna som räknas. Med skört plockande på elgitarren, försiktig elektronik och en dandysvallande men aldrig högtravande röst iscensätter han sina små dramer om ung kärlek, eskapism och blå motorcyklar.

Ändå känns den ständigt närvarande desperationen alltid mer fluffig än rakbladsvass och den hemmasnickrade storvulenheten hade nog varit ganska svårsmält om det inte vore för de utsökta popmelodier som allt vilar på.

Humlebo vet exakt vad han vill åstadkomma. En tydlig Moto Boy-vision genomsyrar hela debutalbumet, från änglakörerna och den mjukt pulserande trummaskinen i ”Young Love” till pianoklinket i biktstolsballaden ”Love Is the One Thing You Can’t Pretend”.

Åttiotalet används som bollplank i både ”Blue Motorbike”, skivans enda riktiga upptempospår, och den välfångat sentimentala ”What It Was Like To Be With You” som av någon anledning får mig att varje gång tänka på Billy Idol. En ung, machobefriad och läppstiftsutrustad Billy Idol, alltså.

Allra finast är ”Ride My Wild Heart”, en ödmjuk kärleksfantasi i en hård omvärld och Humlebo sjunger verkligen så att tiden för en kort stund – tre minuter och nitton sekunder, för att vara exakt – står still.

Förresten, för The Mo ledde den där Köpenhamnstrippen ända till Trackslistans förstaplats. Moto Boy förtjänar att komma lika långt.

Lyssna på: Ride my wild heart