”För sent för edelweiss” har beskrivits som den göteborgske popromantikerns boogieplatta och det både stämmer och inte stämmer.

Å ena sidan finns det i flera låtar ett stompigt boogierockgungande som på de flesta håll skulle ha klassats som hopplöst gubbigt ifall upphovsmannen hetat något annat. Å andra sidan gör Hellströms röst och sångmelodier att det hela tiden låter som popmusik, otålig och angelägen och kvick på fötterna.

Oavsett den musikaliska skäggväxten är det en modig skiva, ännu ett mer eller mindre medvetet sätt av sångaren att utmana sin publik.

Tre år gamla ”Ett kolikbarns bekännelser”, hans hittills finaste stund, snäppet starkare än den explosiva debuten, var resultatet av ett nära samarbete med producenten Björn Olsson och ingen hade kunnat klandra Hellström om han försökt upprepa den magin.

Istället satsade han sina sånger på Joakim Åhlund från sextiotalsfanatikerna Caesars, lät honom sätta ihop ett delvis nytt band och spelade in albumet nästan helt utan repetitioner. Det har lett till ett par blindskär under skivans andra hälft men i stort låter Hellström lika älskvärd som tidigare, lika sällsamt besjälad.

Visserligen var det länge sedan han kunde kallas indie men frågan är om ens Hellströms allsångsvändor på Skansen och konserterna med Sven-Bertil Taube har haft lika bred träffyta som ”Tro och tvivel”. Öppningsspåret på nya plattan är folkhemsrock med E Street Band-piano, John Fogertys gamla flanellskjorta och en väldigt typiskt hellströmsk text där ett helt liv sveper förbi.

”Kär i en ängel” är lycklig soulpop som inte gör någon skillnad på P3 och P4 medan titellåten känns som en äldre, tilltufsad kusin till debutens ”Nu kan du få mig så lätt”. Men finaste balladen är ändå ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”. Låten tar sats någonstans mellan Lynyrd Skynyrd och Eldkvarn men så fort Hellström börjar sjunga är det bara honom man hör.

De missunnsamma kommer säkert påpeka att singeln ”För en lång lång tid”, Hellströms teambuilding med Göteborgsgruppen Tapefly, har en refräng som snuddar vid The Cures ”The Caterpillar”. Och ”Zigenarliv Dreamin” låter onekligen som om Canned Heats gamla ”Goin’ up the Country” kört sin slitna minibuss hela vägen från Woodstock 1969 till Majorna 2008.

Om ett par veckor fyller Håkan Hellström hockeyarenan i sin hemstad men i ”Tro och tvivel” minns han fortfarande när bäste vännen Daniel Gilbert påminde honom om att ”parkbänken är aldrig långt borta”.

Förmodligen är det också där Hellströms storhet ligger, i instinkten att aldrig ta något för givet, att hela tiden ge allt för att en dag kommer det här att vara över.

Bästa spår: Tro och tvivel