Bara att höra en lätt stukad Krunegård sjunga om att köpa 3,5-folköl på Statoil var tillräckligt för att börja hoppas på ett svenskspråkigt soloalbum. Visserligen sjöng han på svenska även med kortlivade punkarna Hets, men det var Norlinsamarbetet som visade vart han skulle kunna landa solo.

”Markusevangeliet” drar ibland åt just det hållet, samtidigt är skivan också så storslagen och på samma gång skröplig och trasslig som man kunde vänta efter ”Västerbron”, centralstycket på Laaksos senaste.

Utan rädsla för att framstå som patetisk spiller sångaren ut detaljer ur sitt liv, om kvällen när han glömde nycklarna i baren och sov över hos någon ung discjockey, om hur han stal en bandpolares flickvän, om telefonsamtal med sin skällande finska mamma och hur han kräktes på toan på ett Londonflyg.

Låttiteln ”Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp” sammanfattar det väldigt bra; om Håkan Hellström numera står med ena foten i medelåldern och blickar tillbaka på sin uppväxt så vacklar Krunegård fortfarande på tröskeln till vuxenlivet. På ett ställe konstaterar han att farväl är för enkelt på sms och språkligt känns han modernare än många andra svenska rockmän vars formuleringar fastnat i förra seklet.

Musiken är lika inspirerad. Allmogegoth har upphovsmannen själv kallat det och det stämmer bäst på inledande ”Jag är en vampyr” där stråkar och hetsiga trummor backar upp landsortskillens nattliga irrfärder i storstaden.

”Idioter” är Tornedalscountry av samma sort som han gjort med Laakso medan ”Noiserock i Japan” bygger på impressionistiskt pianospel. ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel” är väldigt älskvärd arenaindie som borde göra Markus Krunegård till en av de stora.

Bästa spår: Ibland gör man rätt, ibland gör man fel