Han, som tillbringat delar av sin uppväxt i Grekland, som är mer kontrollberoende än genomsnittet, som spelade hockey istället för gitarr när han var yngre, men som trots det hängde med vännerna i Bad Cash Quartet, vilka sedermera blev vännerna i Hästpojken, där han själv spelar bas.

Just Joel Alme låter dock sin göteborgska dialekt skina igenom aningen mindre än sina kolleger och känner sig, enligt egen utsago, inte riktigt lika missförstådd som många andra. Och trots att han försökt att inte vara för personlig i texterna är många ändå just det, som ”When The Moon Shakes”, om en vän som tog sitt liv.

Men nu måste ju inte omskriven och på förhand hyllad alltid vara lika med bra, hajpen måste förtjänas, som någon sade. Men det kan också mycket väl vara det, lika med bra alltså, och i det här fallet förtjänas hajpen absolut.

Kanske för att de flesta låtarna är omedelbart lättomtyckta, men inte sådana som fastnar direkt för att sedan bli ointressanta alltför snabbt.

Kanske för att skivan tagit flera år att få färdig och att varje låt därför måste ha genomgått hårda prövningar för att bevisa att den verkligen är tillräckligt bra för att få vara med på debutskivan.

Och bortsett från att någon tippar över lite för mycket i Broder Daniel-deppserenadfållan och att någon annan är lite väl mycket The Plan-skrålande, så är den absoluta majoriteten just så bra som de bör.

Så där fulla av känslor och ljud och styrka att om skivan hade varit en saltlösning hade den varit mättad.

Nu är den istället en riktigt fin början på en annan färdväg för den svenska popen och på våren.

Det har talats en tid om att gitarrpopen är på väg tillbaka, nu är den här på allvar.