Triphop låter kanske som ett skällsord idag men hösten 1994 var läget annorlunda.

Med debutplattan ”Dummy” fick den Bristolbaserade gruppen Portishead hela popvärlden att försjunka i drömskt långsamma beats och suggestiva spionfilmsstämningar. Men efterföljarna var så många att soundet snabbt reducerades till behändigt bakgrundsbrus för kafé- och klädaffärsinnehavare som ville visa att de hade koll.

Bristolkollegorna Massive Attack hade inga problem att slå sig fria från det och gå vidare, men Portishead körde in i en återvändsgränd. Efter ytterligare ett studioalbum, släppt 1997, blev det tyst.

Att bandet elva år senare låter så här inspirerat, så befriat från det förflutna, är en stor överraskning. För det mesta är musiken fortfarande ödslig och dröjande men aldrig inställsam eller nittiotalsnostalgisk, snarare nojig än lugnt tillbakalutad.

Inledande ”Silence” tillåts till exempel aldrig tona ut, den bara klipps av, mitt i en takt.

Klaustrofobin ökar ytterligare i ”Nylon Smile” där Beth Gibbons eteriska röst omringas av rastlösa trummor och mullrande basljud som låter som om de framfördes av ett gäng osaliga andar.

Lika gripande ”The Rip” börjar som en stillsam lägereldsvisa med havsutsikt men efter lite drygt två minuter sätter den sig på tunnelbanetåget in mot city.

Efter så lång frånvaro kan man anta att Portishead kunnat göra albumet utan någon större press från skivbolaget. Olika uttryckssätt testas och i stort sett alla träffar rätt.

Och den olycksbådande atmosfären och Beth Gibbons röst binder samman allt, från den malande krautrocken i ”We Carry on” till ukulelen i flyktiga ”Deep Water” och de hotfulla elektroniska rytmerna i ”Machine Gun”.