Det är som om den femtioårige The Jam-legenden nu plötsligt vill ta igen en massa förlorad tid. Han experimenterar sig fram och tar risker. Han låter exempelvis producenten Simon Dine imitera The Avalanches i ”Empty Ring” och med Robert Wyatt på trumpet och piano blir instrumentala ”Song for Alice” något slags tassande krautjazz.

Sådär håller det på. Med tjugoen låtar och ständiga genrehopp borde skivan vara för vildvuxen för sitt eget bästa men spretigheten är en stor del av styrkan, ojämnheten blir en tillgång. ”22 Dreams” är något nuförtiden så ovanligt som ett helt oförutsägbart rockalbum.

Bästa spår: Sea Spray