Han hade till och med en låt som handlade om hur han snickrade ihop sin egen kista. Så här tio månader senare kan man konstatera att det där om sex, porr, straff och kistan stämmer. Däremot är detta knappast en bränd bro, utan egentligen en rätt fin och tonårsromantisk skiva med mer ljus än mörker.

Anttila sjunger som vanligt välartikulerat och ivrigt men mer gladklämmigt, danssvängigt och emellanåt vackert närgånget än deppigt och missförstått. Sannolikheten är större att han gör en skiva till än att han låter bli.

Bästa spår: Oceaner