Ett av klubbmusikens dilemman är hur man ska anpassa de för dj:ar framtagna tolvtumssinglarna till albumformatet. Tidigare har det vanligaste sättet varit att klippa ner musiken så att den till både längd och format närmar sig traditionella poplåtar.

På sin andra fullängdare ”Where You Go I Go Too” gör norska discoproducenten Hans-Peter Lindstrøm precis tvärtom och drar ut allt till oändlighet. Titelspåret klockar in på knappt 29 minuter. ”Grand Ideas”, det kortaste av skivans tre spår, är drygt 10 minuter långt.

I en tid när stora delar av den samtida discoscenen rört sig oroväckande långt bort från dansgolvet och ord som ”balearisk” bara används för att bekräfta en traditionellt ryggdunkande manlig klubbgemenskap är det möjligt att Lindstrøms verklighetsflykter är överflödiga.

Men med ett sedvanligt skickligt hantverk och en smittsam nyfikenhet för orkestrala, närmast symfoniska arrangemang, kommer Oslos egen kloning av Giorgio Moroder och Brian Eno undan med hedern i behåll.

Den här gången.