Metallica
Skivrecensioner.
Mästerverket ”Master of Puppets” från 1986 som rättesnöre i studion. Favoritskägget Rick Rubin i stället för radiorockjönsen Bob Rock i producentstolen.
Musiker som kan vara sig själva en stund efter det kollektiva psykbrytet med
”St. Anger” och ”Some Kind of Monster”-dokumentären. Riktig thrash metal.
Nu. Jävlar.
”Den musikaliska motsvarigheten till Rysslands invasion av Georgien”, svärmar
Rolling Stone Magazine. En hel hårdrocksvärld är redo att älska Metallicas
nionde studioalbum. Och vad får vi?
Episka, komplexa åttaminuterslåtar. Frätande gitarrsolon. Stor och skarp
produktion. Närmast Slayer-galopperande aggression i de hårdaste bitarna,
men med det melodiska bettet från det svarta albumet kvar. Nya halvklassiker
i ”That Was Just Your Life”, ”Broken, Beat And Scarred” och ”All Nightmare
Long”.
Allt man kan önska sig, kan tyckas. Och just det är problemet: luthersk
återhållsamhet har aldrig varit hårdrockens starka sida. På ”Death Magnetic”
finns det så mycket av allt att man får tänka som pappan i ”Sunes jul” (”ät
lax, det är dyrt”) och snabbspola fram och tillbaka i kompositionerna för
att hitta det som är väsentligt.
Via en hemsida som har ett sjörövarskepp som logotyp hittade jag ett lika
konkret som inspirerande bevis för att James, Kirk, Rob och Lars inte kan
skilja lax från potatis i sin egen musik: en torrent med namnet ”Death
Magnetic: Better, Shorter, Cut”, där någon händig typ har trimmat bort
mellan en och fyra minuter per sång.
När låtarna väl räddats ur sina fatsuits – jämför med människor som tål att
förlora halva sin kroppsvikt, så anar ni hur många gånger för mycket
refrängerna harvas i originalspåren – är de inte bara bländande precisa och
intensiva.
De motsvarar förväntningarna på allvar.
Som skivan låter nu kommer den att fylla sin främsta funktion i
nedladdningsbar form till ”Guitar Hero 3: Legends of Rock”. Det är knappast
en slump att det instrumentala tiominutersschabraket ”Suicide And
Redemption” kommer i en exklusiv spelversion med utökade solopartier
(dessutom är det här musikermusik för icke-musiker i en väldigt positiv
bemärkelse).
Det snyggstygga gitarrspelet på ”Death Magnetic” förklarar det mesta som är
bra med metal, vilket kanske är mer än man har rätt att vänta sig av
Matisse-samlande fyrtionåntingåriga småbarnspappor. Men om jag ska orka
lyssna på något annat än extreme makeover-versionen hädanefter, så vill jag
ha några plastknappar att trycka på under tiden.
Bästa spår: All
Nightmare Long
Metallica
Medlemmar: James Hetfield (sång, gitarr, 1981–), Lars Ulrich (trummor,
1981–), Kirk Hammett (gitarr, 1983–), Robert Trujillo (bas, 2003–).
Före detta medlemmar: Ron McGovney (bas, 1981–1982), Dave Mustaine
(gitarr, 1981–1983), Cliff Burton (bas, 1982–1986), Jason Newsted (bas,
1986–2001).
Album: Kill ’Em All (1983), Ride the Lightning (1984), Master of Puppets (1986), ¿And Justice for All (1988), Metallica (1991), Load (1996), ReLoad (1997), St. Anger (2003), Death Magnetic (2008).
7 läsare har reagerat på denna artikel
57% är glada
0% är likgiltiga
Hur reagerar du på "Metallica"?
- Jo...
- ...man får väl hålla med, fast jag hade nog bara gett två poäng i betyg. Det låter mycket, men känns ingenting. Tacka vet jag Slayer.
- Anders
- onsdag 10 september 2008 kl 00:47
- Haha!
- Bra att musikrecensenter öppet går ut och ger PR till "The Pirate Bay" och dessutom mer eller mindre använder torrents som hjälp till sina recensioner.
- Kul
- onsdag 10 september 2008 kl 01:57
- Nej...
- Tyckte personligen att skivan var suverän. Något utdragen emellanåt javisst men efter St.Anger så var inte förväntningarna särskilt höga. Nu fick iaf jag det mesta jag hade hoppats på, framförallt ett hopp tillbaka till deras tidigare skivor som nämnda Master of puppets men även ...and justice for all. Tror den här skivan var ett måste som plattform ifall de ska kunna göra mer musik och få sålt den. Är det inte lustigt att Suicide & Redemption heter så när den har allt det som St.Anger saknade.
- Henke
- onsdag 10 september 2008 kl 05:06
- Äntligen!
- Måste säga att ett av Gert Fylkings patenterade "Äntligen!" är på sin plats. Efter ...and Justice for All har Metallica varit bleka och tråkiga. I mycket förstörda av Bob Rock, vilket recensenten fint påpekar. Death Magnetic känns som den naturliga skivan mellan Justice of Svarta. Äntligen har de hittat tillbaka till Thrashen. Äntligen låter det episkt igen. Äntligen lite d-takt. Äntligen fett tuggande på E-stängen med dubbelkagge. Äntligen är Metallica tillbaka!
- Begnt
- onsdag 10 september 2008 kl 08:35
- Minst en 4a!
- Uppenbarligen var svårt att vänta med att recensera skivan eftersom sydsvenskan måste ha laddat ner skivan olagligt från piratebay eller någon sådan sida. Jag har visserligen gjort det också men tycker inte det är riktigt rätt att en stor tidning ska göra det! Jag skulle inte ge albumet 3/5. snarare 4/5 där steget till 5 är närmre än vad det är till en trea! Äntligen får vi återigen höra lite solo från Kirk! Dessutom har metallica fått en fruktansvärt duktig bassist som faktiskt hörs på album!
- Filip
- onsdag 10 september 2008 kl 08:37
- Men...
- Man ska inte ladda ner musik och sen skriva om det i en stor tidning! Men att ge den en 3a är ju pinsamt. Personligen är jag helt lyrisk. Det låter som en modern Master of puppets. Bästa dom gjort sen svarta skivan. Riktigt riktigt bra tycker jag. Det enda som drar ner lite är att James har lite samma "sångklang" som på St Anger. Det låter lite krystat i mellanåt. Och visst vissa låtar är kanske lite förlånga och spretiga. Men det är ju metallica as it should be. 9min Master of puppets?
- Gubbfan
- onsdag 10 september 2008 kl 09:53
- hmmm
- Låter väl bra men tyvärr tycker jag att James har tappat mycket både i röst och texter.. väldigt synd
- Kajott
- onsdag 10 september 2008 kl 10:27
- Nja..
- Jag tyckte den var småtråkig och dryg. Det var bättre för.
- Peter
- onsdag 10 september 2008 kl 10:32
- Urusel
- Blev faktiskt väldigt besviken. Det är en röd tråd med tråkigt över den. Blasé... Jag konstaterar precis som recencenten: "dessutom är det här musikermusik för icke-musiker...".
- Mojsa
- onsdag 10 september 2008 kl 11:08
- Skämtar du?
- Begnt: "Death Magnetic känns som den naturliga skivan mellan Justice of Svarta. Äntligen har de hittat tillbaka till Thrashen." Du måste skämta? Naturliga skivan mellan justice o svarta? Det där är ett hån.. Det är inget trash över denna skiva, snarare mindre rock n roll än vad St. Anger var. Denna skiva var ytterligare ett pinsamt försök att ge ut en bra skiva. Nä jag gjorde rätt att sälja ALLT jag ägde när Load kom ut. Jag spottar på detta sk*t. Förlåt för mina hårda ord :)
- Raevenlock
- onsdag 10 september 2008 kl 12:19
Mest läst på Skivrecensioner
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu
