Nordpolen är Pelle Hellström, en tjugotvåårig Uppsalakille som med benägen hjälp av sina skivbolagsbossar gör melankolisk utanförskapspop av elektronisk dansmusik. Medelhavsvindarna som drar igenom vissa av låtarna tangerar Boat Club och nämnda Air France men kärnan i Nordpolens musik är ändå alltid mer storstadsrealism än charterklädd eskapism, mer betongvägg än sandstrand.

Sången är en lindans utan skyddsnät och texterna har en vi-mot-dom-tematik i TTA:s anda. Ibland ser jag också framför mig ett Broder Daniel på modersmålet, med direktare borgarförakt och mindre självömkan.

Framförallt ser jag den bästa svenskspråkiga popskivan sedan en helt annan Hellström gav ut ”Ett kolikbarns bekännelser”.

Bästa spår: På Nordpolen