Den amerikanske filmregissören Walter Hill har noga beskrivit allt som han ville att hans rock’n’roll-saga ”Streets of Fire” från 1984 skulle innehålla: Kyssar i regnet, neon, tåg i natten, slagsmål, rockstjärnor, motorcyklar, skämt i trängda lägen, skinnjackor och frågor om ära.
Exakt så låter också Glasvegas. Skillnaden är bara att kvartettens på en del håll redan klassikerstämplade debutalbum inte utspelar sig i Hollywoods klichéfabrik utan mitt i en grådaskig skotsk storstadsverklighet.
På tjock Glasgowdialekt sjunger James Allan om socialarbetare, frånvarande pappor, skolgårdsmobbning och ett i bandets hemstad mycket uppmärksammat tonårsmord. Musiken är en romantisk och kraftfull ljudvägg, ett arenakompatibelt och distorsionsbefriat The Jesus and Mary Chain som trycker upp The Shangri-Las sextiotalsmelodrama ”Leader of the Pack” mot en tegelmur.
Mot slutet tappar albumet en del av sin intensitet, och idén att låta James Allan mumla om knivvåld till Beethovens månskenssonat var nog bättre i teorin, men spår 1–7 är tonårsanthems av den mest explosiva och hjärtknipande sorten.
Bästa spår: Daddy’s Gone
33% är glada
0% är likgiltiga