Det bandets rytmsektion hjälper till på några spår, men när den idag Kalmarbaserade Carl-Otto Johansson kallar sig Orphan Songs spelar han det mesta själv.

Musiken är en renskrubbad version av vad han sysslade med då, en precist orkestrerad vemodspop där de akustiska instrumenten överväger. Likt en Morrissey med slokade öron eller ett Beautiful South utan de förgiftade blomsterkvastarna sjunger han låtskrivarpop där sångfraserna, rösten och klangerna är så samstämda att han aldrig behöver ta i för att föra fram sin poäng. Det sitter i nyanserna, i en musik som är mer varierad än man först tror.

Texterna handlar om drömmar som långsamt dör, offer för en verklighet som kanske inte är brutal men likväl obeveklig – så mycket mer olidligt.

Bästa spår: Rosemary