Att Lily Allen var en av de första artisterna som slog igenom tack vare Myspace gjorde att brittiskans nu tre år gamla debutplatta framstod som lite smartare än den i själva verket var.

Missförstå mig rätt. ”Alright, Still” innehöll begåvad main­streampop, med fyndiga vardagsbetraktelser och flera svår­emotståndliga refränger, men om Londontjejen lanserats genom en gammaldags skivbolagskampanj hade hennes musik knappast fått samma eftertraktade aura av modernitet över sig. Med ”It’s Not Me, It’s You” är läget annorlunda. Den här gången är Lily Allen snarare bara en i raden av framgångsrika debutanter som försöker hantera kraven på att leverera en lika framgångsrik uppföljare.

De senaste årens tillvaro som paparazzijagad popstjärna har också påverkat hennes låtskrivande.

Vissa formuleringar är fortfarande lika roliga som att kolla på ”Mighty Boosh”-klipp på Youtube och hon kan fortfarande avfärda en hopplös pojkvän i en enda mening; textraden om hur hon ”spent ages giving head” lär bli plattans mest omtalade. Men om debuten även handlade om sorglösa cykelturer i hemstaden så vill hon nu tackla större ämnen. Den ytliga kändiskulturen, George W Bush, Gud (vars favoritband tydligen är Creedence

Clearwater Revival) och förhållandet till pappan – komikern Keith Allen – avhandlas med varierande resultat.

En lika stor förändring finns i själva musiken. ”Alright, Still” byggde på ett väldigt engelskt, The Specials-skolat sätt att fläta in jamaicanska influenser i låtarna. Inför nya skivan valde Lily Allen att helt förlita sig på den amerikanske producenten Greg Kurstins omdöme, och när hon flög hem från Los Angeles hade hon resväskan full med elektronisk pop som vid första intrycket tycks onödigt opersonlig.

Andra intrycket? Då märker man att det bitska vemodet i hennes röst finns kvar och då framträder också de där skruvade idéerna som Allens mer feg­spelande konkurrenter garanterat skulle ha ratat. Som ”Not Fair” som landar någonstans mellan bluegrass, electro och tysk umpa­umpa. Ännu märkligare är ”Never Gonna Happen” där Lily Allen lyckas skapa bilden av ett östeuropeiskt Abba cirka 1974.

Bästa spår: I Could Say