Det händer att Mikael Wiehe är banal. Detta händer oftast när han med glada tillrop skriver kärlekssånger till sin hustru; lågvattenmärket i hans långa karriär förblir det album han mitt i förälskelsens rus komponerade och spelade in i början av 90-talet: ”Allt är förändrat”.

Så glädjande då, för oss som bara tittar på, att han på sistone haft en rejäl och smärtsam separation att bearbeta. Alla de rätta ingredienserna finns där: sveket, missunnsamheten, bitterheten, självföraktet, hatet, vreden, hämndgirig­heten och – mitt i allt detta besinningslösa – den isande känslokylan och tomheten.

Mikael Wiehe, som bara halvt på skämt brukat kalla sig Nederlagets besjungare, är förstås rätt man att göra musik av denna livskris. Skadeskjutna kråkor, sjunkande skepp, havererade äktenskap – detta är hans hemmaplan.

Skilsmässoalbum ser sällan ut så här. De brukar vara sångsamlingar med ett givet frankeringsdatum. Känslorna är motsägelsefulla, men de kommer ur samma psykotiska tillstånd.

Inte överraskande är Mikael Wiehe mer systematisk än så. Missförstå inte – detta är inte tillrättalagda sånger, men de presenteras i en dramaturgi som är ordnad och genomtänkt.

Konsekvent skiftar han röst, tilltal och språk efter vilken fas sångernas självbiografiska jag befinner sig i. Efter inledningsspåret nyktra resumé, där Wiehe med resonlig röst beättar om vrede och svartsjuka, kommer de här låtarna där han gestaltar allt det jobbiga. ”Show, don’t tell”, som det heter.

I ett par Calexico-liknande, ödsliga ökenblueslåtar låter han sorgsen, uppgiven och möjligen milt sarkastisk. I ”Bödeln” – skrikande och jobbig – nyttjar han drastiska metaforer, och tillåter sig vara patetisk.

I det pratsjungna nyckelspåret ”Om jag ska klara av det här” – en tango, och en sång om att avliva det där som inte dör: hoppet – motverkar han ångesten genom att prata med den på torr byråkratiska. ”Den förhandenhavande situationen” är inte en fras du brukar hitta i en poplåt, men just denna känslomässigt nollställda formulering fångar traumat på ett vis som ett rödglödgat kraftuttryck hade förmått.

Musiken är överlag lika precis i uttrycket, från Wiehes sånger till Johan Lindströms oftast spartanska produktion. En enda gång ballar musiken ur, i den komplexa ”Och nu vill du komma tillbaka” där musiken låter som berg-och-dalbanan på nöjesfältet Skärselden. Det är helt på sin plats.

Och till slut rider vår cowboy iväg, fri och stärkt av motgången, proklamerande sin Frihet? Nej, det slutar ju inte så – detta är, som sagt, inte en vanlig skilsmässoplatta. Faktiskt finns ingen upplösning alls, trots ett par inkännande kärlekssånger mot slutet som pekar mot en. Det talas om försoning, men det är försoning utan versalt f. När sista ordet är sagt visar det sig vara ordet kanske.

Bästa spår: Nu ger hon sig iväg