Efter ett decennium med unga och allt trubbigare rocktrubadurer har stridsropet "Tillbaka till rötterna" fastnat i halsen, men inte värre än att åtskilliga Gram Parsons-wannabes fortfarande kan harkla ur sig den gamla välkända visan.

Vad som ännu 2003 var en pigg rörelse med moderna, för dagen typiska förhållningssätt till traditionen har blivit en stationär scen för slentrian och trötta poser. Retrodivisionen är i akut behov av inte bara nya röster utan också nya rötter – alltför många är upptagna med att utforska Gram Parsons rötter, istället för att undersöka om de har några egna.

Lyckligtvis finns undantag, artister som i kraft av sin begåvning och visionära klarhet lyckas höja sig över mängden. Som har en så stark identitet – i texterna, i melodiuppfattningen, eller helt enkelt i det vokala uttrycket – att man bara tvingas lyssna.

Howard Eliott Payne, född 1975, är en alldeles förtrollande sångare, med en röst som får också hans sämre låtar att tränga sig på. Precis som flera av sina intressantare generationskamrater – Josh Ritter, Ray LaMontagne, Sam Beam, Ben Kweller – har han rest över Atlanten, i verklig eller symbolisk mening, och tagit lika mycket intryck av engelska sångförfattare och folkmusiker som av amerikanska singer/songwriters. På Howard Eliott Paynes solodebut finns lite för mycket spår av folk som Nick Drake och John Martyn för att man ska kunna sätta den americana-märkta stafettpinnen i handen på honom och låta honom springa sina varv runt arenan. Han håller sig inte till banan.

Han föddes i Liverpool, men flyttade som trettonåring till Queens, New York. Innan han 2003 bildade rockbandet The Stands – som turnerade med artister som The Libertines och Jet – hade han i flera år pendlat mellan England och USA:s östkust.

Solodebuten har rattats av den spelande engelske producenten Ethan Johns, som lyckas ge musiken en "spontan" karaktär och ändå blixtbelyser och lyfter fram viktiga detaljer. Dean Ravera från The Stands spelar bas, syrran Candie Payne körar. Syskonduetten "Seven Years" påminner om Emmylou Harris i samverkan med just Gram Parsons, och ligger så nära dennes countrifierade soulklassiker "You Don't Miss Your Water" att det borde skava. Men Paynes fraseringsförmåga och fingertoppskänsla är också här fullständigt övertygande. Det gör hela skillnaden, det gör honom till en artist i egen rätt.

Bästa spår: When Summer Has Passed

Lyssna också på:

Ryan Adams: Heartbreaker (2001)

Ben Kweller: Changing Horses (2009)

Ray La Montagne: Gossip in the Grain (2008)