Piazzolla, Bach och Arvo Pärt i ett trekejsarmöte som slutar i total förbrödring.

New Tango Orquesta och ledaren/kompositören Per Störby har tagit ett djärvt steg och hällt vatten på sin eldfängda sida. Trycket och aggressiviteten, som var en så viktig del av de tidigare albumen, är nästan helt bortplockade här.

Fattigt? Nix, inte när man har lyssnat in sig. Det är nästan som om skönheten i Störbys nytango står fram ännu mer när lugnet regerar och luften mellan tonerna växer.

Hur kan så här långsam och systematisk musik bli så känslofylld, romantisk och vacker? Precis som hos Bach och den minimalistiske Pärt kan man snart börja räkna ut hur melodin kommer att snirkla sig vidare till nästa trappsteg och till nästa. Fast poängen är väl just att lyssnaren aldrig har full förhandskoll, utan bara inbillar sig. Det finns alltid en x-faktor. Och spelet, arrangemangen och klangen är så utsökta och innerliga att alla anklagelser om "räknesticka" och "övermetodisk" landar på ens egna tår. Jag vet just nu ingen i det här landet som spelar mera engagerande musik än New Tango Orquesta. I någon stil.

Bästa spår: The Last Coup